När Anna Politkovskaja skrev Putins Ryssland 2004 skulle Vladimir Putin just inleda sin andra period som Rysslands president. När jag skriver det här är denna andra period nyligen avslutad. Rysk president är numera Dmitrij Medvedev, en ny generation politiker som beskrivits som en mer liberaldemokratisk ”vd för AB Ryssland”. Men Putin finns kvar vid makten som premiärminister och ”fadersgestalt” för den personligt utvalde efterträdaren.

Och Politkovskaja skräder inte orden när hon beskriver Putin och hans styre. Den före detta KGB/FSB-officeren Putin beskrivs som ett led i ett nästan ändlöst ryskt elände. Han löser gisslandramat på Moskva-teatern med att sätta in gas mot både terrorister och gisslan; han ger fullständigt tusan i om lojala soldater ställs utan legala försörjningsmöjligheter – ”Det verkar nästan som om det ligger i statens intresse att det finns så många högkvalificerade yrkesmördare som möjligt i ligorna” – och han förefaller bli omåttligt populär på kuppen. Putin vilar som en skugga över Politkovskajas Ryssland, men det är trots allt inte han som är huvudpersonen.

Politkovskajas många huvudpersoner finns istället i krigets Tjetjenien, i Soldatmödrarnas kommitté, i avlägsna militärförläggningar, i nyrika våningar i Moskva, i gränderna och på bårhusen. De är soldater som regelmässigt misshandlas av sina överordnade, ignorerade anhöriga till terroroffer, de är krigsflyktingar i terrordådens antitjetjenska efterdyningar och omutliga militärer som tvingas leva på svältgränsen.

Vi möter enskilda individer, noggrant beskrivna skeenden och rättsfall. Det är både bokens stora styrka och något av en svaghet. Samtidigt som de personliga ödena målas upp enormt levande och drabbande är det svårt för den som inte är särskilt väl bevandrad i det ryska samhället att få något verkligt grepp om hur representativa dessa fall och individer är.

Ändå är Putins Ryssland skriven just för en ickerysk publik. Den är skriven för att väcka opinion i väst, eftersom det är det enda som enligt Politkovskajas erfarenheter tycks kunna i någon utsträckning rubba Putin. Ett exempel ser hon i fallet Budanov, en rysk överste som kidnappat, våldtagit och mördat en tjetjensk tonårsflicka. Fallet blir omtalat och en pinsam förfrågan från den tyske förbundskanslern Schröder om hur det kan komma sig att även åklagarna bara verkar intresserade av att frikänna krigsförbrytaren gör att översten till slut, om än bara symboliskt, ställs till svars.

I Ryssland med sin bysantinska underdånighetstradition kan sådan småsaker mycket väl förändra historiens gång och få en domstol att fatta beslut som innebär att Putin inte ska behöva känna obehag vid möten där han bara vill känna trivsel.

Men Putin väcker sällan större protester. I synnerhet Silvio Berlusconi agerar som Putins ”språkrör i Europa” och inte heller Blair, Chirac eller Bush sätter sig direkt på tvären. Det finns förstås också tydliga paralleller mellan Putins kamp mot den tjetjenska ”internationella terrorismen” och George W Bushs. Hela avsnittet om korruptionen i det nykapitalistiska Rysslands undre värld får mig för övrigt mest att associera till JR:s intriger i Dallas.

Putins Ryssland är en ganska löst sammanhållen bok, där drivkraften snarast består av Politkovskajas djupa och uppenbara indignation. Det är en stil som normalt gör mig lite obehaglig till mods – jag vill ha utrymme för föreställningen att det är jag som läsare som tar ställning till en bok, snarare än författaren som tar ställning åt mig. Men det är svårt att inte sympatisera med Politkovskajas engagemang, ilska och ibland stora trötthet. Varför reagerar inte folk i större utsträckning på korruption och orättvisor? Varför är det så lätt att foga sig under en stark ledare och ensidig mediarapportering och blunda för allt som inte direkt drabbar en själv?

Politkovskaja är varken den första eller sista mördade journalisten. Mina tankar går ändå till vad som väl får kallas ett särfall, inte desto mindre en annan samhällskritisk journalist i ett annat samhälle statt i snabb förändring. Ulrike Meinhof protesterade mot det tyska samhällets ovilja att göra upp med nazisterna. I Politkovskajas Ryssland är det de gamla kommunistagenterna som biter sig fast. Ideologierna ändras, men makthavarna är i stor sett desamma. Det fick Meinhof att förlora tron på det skrivna ordet och ta till våld. Politkovskaja höll istället fast vid den tron och vann omvärldens respekt. Men vad mer?