Att vi ska kunna lära av historien och inte göra om samma misstag i framtiden hör till stapelsvaren när det gäller varför vi över huvud taget ska befatta oss med historia. Det är dock inte särskilt ofta som historiker själva vågar sig på att dra de där lärdomarna; det inser jag när jag läser (och läser om) Timothy Snyders Om tyranni. Tjugo lärdomar från tjugonde århundradet.

Snyder är amerikansk historiker och har framför allt skrivit om Öst- och Centraleuropas moderna historia, om nazism och stalinism. Det är från dessa ”tyrannier” han främst drar sina lärdomar, eller kanske snarare från de små stegen mot detta tyranni. Det kan handla om att ”inte lyda i förväg”, försvara institutionerna och yrkesetiken, ta ansvar för världen och vara aktsam om språket och sanningen.

Varje lärdom eller råd utvecklas över ett par sidor, med konkreta historiska exempel. Det är verkligen föredömligt kort och koncist. Ibland kanske väl ”commonsensical”, som i ”Akta dig för paramilitärer” och ”Besinna dig om du måste bära vapen”.

Då är ju också perspektivet, trots att lärdomarna nästan alltid är europeiska, amerikanskt. Det beror förstås på att boken är en direkt reaktion på valet av Donald Trump och de motsättningar han underbygger. Trump vilar som en skugga, en han-som-inte-får-nämnas-vid-namn, över Snyders varningar. Ur europeiskt perspektiv är det förstås lätt onödigt, eftersom precis samma tendenser finns också här.

Faktiskt är det svårt att inte pricka av ett antal otäcka tendenser som Snyder sätter fingret på i var och varannan nyhetssändning. Rådet att ”Ta ögonkontakt och håll samtalet igång” till exempel – när såg du senast en debatt som över huvud taget var att betrakta som ett samtal, och inte bara en tävling om talutrymme för förutbestämda floskler?

Att misstro fakta är att misstro friheten. Om ingenting är sant kan ingen kritisera makten: det finns ingen grund för att göra det. Om ingenting är sant är allting bara ett spel. Den fetaste plånboken bekostar de mest bländande strålkastarna.

Jag försöker komma på någon svensk historiker som kunde ha skrivit motsvarande bok, men kan inte komma på någon. Samhällsengagemang ger inga poäng i den akademiska världen. Kanske gäller till och med det motsatta, att samhällsengagemang riskerar att kasta misstro över den historikerns forskning? Jag vet inte, men jag kan inte låta bli att önska mig fler historiskt förankrade debattböcker av det här slaget.