Recension

: Vi hade makten i åtta år
Vi hade makten i åtta år Ta-Nehisi Coates
2019
Norstedts
9/10

Min president var svart

Utgiven 2019
ISBN 9789113085388
Sidor 439
Orginaltitel We Were Eight Years in Power
Översättare Eva Åsefeldt
Först utgiven 2017

Om författaren

Ta-Nehisi Coates föddes i Baltimore 1975. Han är utbildad på Howard University och har skrivit för en mängd tidskrifter, inte minst The Atlantic. Som författare debuterade han 2008 med memoarboken A Beautiful Struggle. På svenska finns Mellan världen och mig (2016), Till skadeståndets försvar (2016), Vi hade makten i åtta år (2019) och romanen Vattendansaren (2020). Coates har också skrivit en hel del Marvel-serier.

Sök efter boken

När det här skrivs har Trump-anhängare precis stormat den amerikanska parlamentsbyggnaden i protest mot det den avgående presidenten kallar ett ”stulet” val. Demokratiska ledare världen över, och många uppsatta amerikanska politiker med dem, fördömer presidentens agerande. Kanske blir detta en vändpunkt i toleransen för Trumps och hans anhängares envisa faktaresistens. Det verkar sannerligen inte påverka deras egen bild av vad som är rätt och sant. Den tycks under Trump ha blivit fullständigt valfri och oavhängig.

En sak är i alla fall säker: det är bara några dagar tills den nyvalde presidenten Joe Biden ska ta över, men allting handlar fortfarande om Donald Trump och den stora amerikanska minoritet som fortfarande föredrar hans version av USA.

På ytan kan det verka som en konstig tidpunkt att lyfta fram Ta-Nehisi Coates bok Vi hade makten i åtta år. Den handlar väl ändå om de föregående amerikanska valen, de av Barack Obama 2008 och 2012, och det av Trump 2016? Jovisst, men den handlar framför allt om amerikansk historia och om hur valen av dessa båda sinsemellan vansinnigt olika presidenter blivit möjliga. Om de grundläggande historiska konflikter som fått Coates att ge sin bok underrubriken ”En amerikansk tragedi”. Där platsar sannerligen attacken mot Capitolium in.

”Vi hade makten i åtta år” kan låta som om det syftar på just Obama-administrationen, men det är ett citat som går betydligt längre tillbaka. Det inleder ett försvarstal för vad som åstadkommits i South Carolina under åren efter det amerikanska inbördeskriget. Den som talar är Thomas Miller, en av delstatens få afroamerikanska kongressledamöter, och året är 1895. ”Vid det här laget”, skriver Coates,

hade rekonstruktionen under flera år målats upp som en i grunden korrupt period av ”svart styre”. Man sa att South Carolina var på väg att ”afrikaniseras” och hotades av barbari och omoral. Genom att framhäva vad de svarta invånarna åstadkommit under förvaltningsperioden och samtidigt lyfta fram dem som människor med god moral, hoppades Miller kunna övertyga de – utan tvivel rättrådiga – South Carolina-borna att trygga afroamerikaners medborgerliga rättigheter. Han talade för döva öron. I 1895 års konstitution lades både läskunnighet och egendomskrav till som villkor för att få rösta. När detta inte räckte för att upprätthålla den vita maktordningen, sköts, torterades, misshandlades och vanställdes i stället svarta medborgare.

”Om det fanns något som South Carolina-borna fruktade mer än dålig svart förvaltning,” skrev historikern W.E.B. Du Bois, ”så var det välfungerande svart förvaltning”. Thomas Miller blev den sista afroamerikanska kongressledamoten från Södern ändå fram till 1972.

I samma ljus måste Trumps valseger 2016 förstås, menar Ta-Nehisi Coates. Han är motreaktionen mot USA:s första svarta president.

Jag tänker på det här när jag ser bilderna på demonstranter som tar sig in i kongressbyggnaden i veckan. Inte ser jag några icke-vita ansikten bland dem (även om Trump förstås även har sådana väljare). Men trots att Trump måste vara den mest öppet rasistiska (eller för den delen sexistiska) president som åtminstone jag kan minnas i min livstid, så lyser den så kallade rasfrågan nästan alltid med sin frånvaro när hans popularitet ska förstås och förklaras. Man talar om hans väljares utbildnings- och inkomstnivå, om missnöje med ”etablissemanget”, men mycket sällan om det faktum att så väldigt många av dem är vita.

Nu handlar inte Coates bok i första hand om Trump, eller ens om Obama, utan om hela det komplexa amerikanska samhälle som fört fram dem båda två till makten. Den handlar om amerikansk historia och de såriga relationerna mellan svarta och vita som i stor utsträckning präglat den, från slaveri, Jim Crow-lagar och lynchningar, till dagens ekonomiska klyftor, nymoralism och massfängslanden.

Vi hade makten i åtta år är sammansatt av åtta olika texter med olika teman, en för vart och ett av Obamas år i Vita huset. Boken ger ibland inblick i fenomen som kanske inte riktigt nått Sverige, ibland helt enkelt skarpa analyser av diskrimineringens historiska tyngd. Texterna vävs samman av Coates personliga kommentarer, och blir därför en ovanligt välfungerande samling. I dessa kommentarer blir boken också något av en självbiografi. Den går lika bra att läsa från pärm till pärm, som att bara hoppa in i någon text med särskild intressant tema, som den mest kända (och även separatutgivna) ”Till skadeståndets försvar”.

Fast jag skulle ju inte vilja missa ett ord han skriver. Den här boken är central för att begripa det konfliktfyllda landet i väster, och det går inte en dag av nyhetsrapportering därifrån utan att jag saknar och refererar till Coates skarpa blick och vidare historiska sammanhang.

Ella Andrén

Publicerad: 2021-01-10 00:00 / Uppdaterad: 2021-01-09 22:54

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #8343

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?