Så hamnade än en gång en kortroman i mina händer. Den här gången är det Performance som skrivits av Kajsa Grytt.

Enligt beskrivningar på förlagets och nätbokhandlarnas nätsidor handlar den om en konstnär från Sverige som får ett uppdrag av en rik amerikan och hans hustru. Ett verk ska uruppföras på en plats högt uppe bland kullarna ovanför Los Angeles.

Konstnären Johanna har en kamera som sitt verktyg och börjar dokumentera det sunkiga hotellet där hon bor, platserna i de vidsträckta kvarteren som saknar glamour. Det är väldigt platt och mellanrummen fascinerar henne. För henne är livet är inte rikedomen eller upplevelser som finns för miljardärer. Det är annat som berör.

Snabbt fångas jag av en rak berättarstil som målar upp yttre miljöer så att det känns som om jag ser på en film. Vädret är somrigt med lite för höga temperaturer. Ljuset är viktigt i dokumentärfilmandet. Men också rörelsen när havets vågor slår in på stranden eller när Johanna simmar i en spektakulär pool hos miljardärsparet och nästan slungas ur poolen av den konstgjorda vågen.

Även tankarna hos berättaren är lätta att följa för mig som inte lever i konstnärsvärlden. Hennes känsla av att vara köpt av miljardärsparet är lätt att förstå. Även det nästkommande steget – hur hon ska kunna återta en känsla av kontroll, att utöva makt över konstetablissemanget. Hur eller om hon lyckas ska jag inte gå in på.

Skildringen är rakbladsvass. Författaren lyckas synnerligen väl att skildra situationer som visar hur lätt det är för en människa att sugas in i gränslöshet. Både den som har ett kapital som vuxit över alla bräddar och den som inte har en dollar alls kan få en betydande tyngd när kraftmätningar uppstår.

Jag gillar också väldigt mycket hur hon skildrar stadsmiljön och myten om Californien. Hus som spritts ut och staden som saknar stadskärna. Rockikoner som festat och knarkat som om det vore något att eftersträva – men det är det inte.

Det slumpade sig att jag läste Performance direkt efter Tritonus. Det skulle vara synnerligen intressant att föra samman Kajsa Grytt och Kjell Westö och lyssna till deras konversation. Romanerna har beröringspunkter på flera sätt. Kanske någon på en kulturredaktion snappar upp mitt tips?