Vigdis Hjorth är författaren till den internationella succén Arv och miljö, nu har jag läst hennes senaste bok Är mor död. Den här boken handlar precis som Arv och miljö, om komplicerade och infekterade familjerelationer. Jag ska dock erkänna att jag inte läst Arv och miljö, jag har försökt lyssna på den flera gånger men fastnade aldrig och glömde hela tiden bort vad som hänt eftersom jag tänkte på annat, antagligen för att jag blev uttråkad. Men jag blev avundsjuk på alla som faktiskt läste den eftersom hyllningarna var enorma och de verkat fått en fantastisk läsupplevelse. Därför vill jag ge Hjorth en ny chans, och jag hade inga problem med att slutföra Är mor död. Det kan ju också bero på att jag läste den här boken och inte lyssnade, vissa böcker gör sig helt enkelt inte lika bra i ljudform.

I alla fall, i Är mor död är huvudpersonen Johanna som är i sextioårsåldern. Hon växte upp i en borgerlig och mycket konservativ familj i Norge. Hon pressades hela tiden till att följa familjens strikta ramverk, in i både äktenskap och juridikexamen.

Men så bröt sig Johanna fri när hon var i mitten av 20-årsåldern. Hon gick en akvarellkurs en sommar, blev kär i den amerikanska läraren. Flydde med honom till Utah. Lämnade familj och äktenskap. Familjebanden klipptes av.

Så dör Johannas man och hennes son flyttar med sin flickvän till Köpenhamn. Johanna blir ensam. Hon vet att hennes pappa är död, hon åkte inte ens till hans begravning. Men hennes mamma lever väl? Eller? Johanna flyttar tillbaka till Norge. Det blir som en besatthet hos henne, att ta reda på hur hennes mor lever nu.

För nog måste väl hennes mamma känna smärta efter att ha förlorat kontakten med sitt barn? Johanna försöker ringa henne. Hon svarar inte. Johanna försöker skicka brev. Hon svarar inte. Johanna tänker allt mer på sin mamma, på sin barndom. Minnena avslöjar att det inte bara var Johanna som var instängd i familjens strikta ramar. Hennes mamma med. Hon måste också ha velat fly.

”Jag ritar mamma. Hon simmar ensam. Pappa fiskar upp henne ur havet och släpper henne i en guldfiskskål. Mamma är ensam i guldfiskskålen, vet att hon inte är en guldfisk och rädd för hur pappa ska reagera när han får veta det. Mamma är alltid rädd. Mamma föder en dotter i skålen, hon är inte heller en guldfisk, det får pappa snart veta, varför ska han föda den underliga odekorativa skapelsen, guldfiskmat är dyrt. Mamma försöker försvara sin avkomma, det var det jag sa, men det blir för krävande och avkomlingen tar sats och hoppar ur skålen, havet är lyckligtvis så nära att hon landar i det och kan simma långt. Mamma försöker allt hon kan att likna en guldfisk och lyckas ganska bra, sedan dör pappa.”

Citatet ovanför är ett exempel när Hjorths berättande sprakar till för mig, när jag förstår varför folk älskar hennes böcker. Men så finns det också sidor där jag zoomar ut, kanske är det för att jag är för obildad, och därför liksom tråkas ut av referenser till Ibsen. Jag är intresserad av själva historien som Hjorth berättar som är spännande och gör det lätt att fortsätta läsa, men hennes resonemang blir ofta allt för långdragna för mig. Så helt såld på boken blev jag inte, jag tyckte om den, men jag älskade den inte.  Jag imponeras dock mycket över hur hon lyckas skriva om ilska och sorg så trovärdigt att det går rakt in i mig, samtidigt som hon är sparsam med detaljerna vad gäller roten till karaktärernas känslor. Så jag känner ändå att det är dags att jag ger Arv och miljö en ny chans, men i klassisk bokform den här gången.