Recension

: Min storslagna död
Min storslagna död Jenny Jägerfeld
2021-03-26
Rabén & Sjögren
9/10

Färgstarka bikaraktärer och ångestfyllda underströmmar

Utgiven 2021-03-26
ISBN 9789129725001

Om författaren

Fotograf: Tina Axelsson

Jenny Jägerfeld, född 1974, är uppvuxen i Skärblacka utanför Norrköping men bor nu i Stockholm. Hon arbetar som psykolog. Hon debuterade med Hål i huvudet 2006.

Sök efter boken

I Mitt storslagna liv fick vi följa Sigge när han försökte göra om sig från den mobbade, vindögda, ocoola person han var i Stockholm, och bli populär. Boken var en nedräkning till skolstarten, när han skulle börja årskurs sex, efter flytten från Stockholm till den lilla orten Skärblacka. Min storslagna död tar vid några månader senare, när Sigge fortsätter kampen med att förstå vem han är i ett nytt sammanhang, med nya människor och nya sociala koder, där folk pratar så bred östgötska att han har svårt att förstå vad de säger.

På sätt och vis är Sigge en Tintin-karaktär: en snäll och tillgänglig huvudperson omgiven av mer färgstarka bikaraktärer. Och visst stjäls showen ibland av familjens otroligt nervösa inneboende Krille Maräng, eller Mormor Charlotte som röker inomhus, åker veteranbilar, och avskyr auktoriteter, eller minsta lillasystern Bobo som har selektiv mutism och älskar Elvis. Allra mest stjäls showen nog av lillasyster Majken som inte lärt sig reglera sin röstvolym, och därför bara pratar i versaler, och som dessutom snott åt sig rollen som Jesus i skolans julshow.

DET BÄSTA I HELA PJÄSEN ÄR I ALLA FALL NÄR DET KOMMER TRE ENVISA MÄN OCH GER JESUS PRESENTER. SÅ JAG SKA FÅ ÖPPNA PAKET!
Jag tror i och för sig att det ska vara tre vise män, sa jag, och hällde upp ett glas mjölk. Och hur ska du förresten kunna öppna presenter när du är nyfödd?
JAG ÄR GUDS SON!
…och?
OCH DÅ KAN MAN GÖRA ALLT, sa Majken och slog ut med armarna så häftigt att hon drämde till den uppstoppade vesslan Pavlov som stod ovanpå mikron. /…/
Utom att hålla koll på dina kroppsdelar sa jag /…/.
JESUS HADE SUPERBRA KOLL PÅ SINA KROPPSDELAR. HAN GICK TILL EXEMPEL PÅ VATTNET! sa Majken och tog en stor tugga av sin frysta kanelbulle.

Men Sigge är betydligt mer intressant än Tintin. Han vill bli uppfinnare, han är smart och kreativ, han räddar marsvin i nöd och planerar en dejtingapp för husdjur, och han är lätt att känna igen sig i om man har ens en tillstymmelse till social ångest. För just när Sigge har börjat mejsla fram en nisch till sig i den nya klassen vill skolans två coolaste killar plötsligt värva honom till sitt crew, och allting blir förvirrande igen.

Sixten och Karl-Johan är tvillingar och något av kungar i klassen. Inte bara för att de alltid har de dyraste telefonerna och rätt märken på sina kläder. Det var något annat också. Jag vet inte hur jag ska beskriva det, men de liksom… flöt ovanpå. Dåligt resultat på ett prov, en arg tillrättavisning av Agneta, spilld chili con carne över hela byxan – sådant som skulle fått mig att skämmas eller känna mig allmänt sämst verkade inte påverka dem alls. De bara ryckte på axlarna och gick vidare.

Jag minns så väl den där förvirringen från preteen-tiden, över varför vissa hade ett till synes oändligt socialt kapital, och kunde ha på sig ironiskt ocoola klädesplagg eller misslyckas fatalt med att typ hoppa över en plint utan att deras status ens naggades i kanten. Min storslagna död är till stora delar hysteriskt rolig, men den underström av ångest som Sigge bär med sig från mobbingen i Stockholm gör den så mycket bättre. När Sixten och Karl-Johan kommer fram till Sigge och vill prata med honom är hans reaktion hjärtskärande och realistisk.

De slöt upp helt nära på varsin sida av mig /…/. Jag kunde känna pulsen när jag tryckte in naglarna i handflatorna. Hjärtat rusade och ett vagt illamående rullade upp i strupen.

Oron. Vad skulle de göra? Vad kunde de göra? De var inte särskilt långa, faktiskt ett par centimeter kortare än jag, men deras kroppar var hårda och kantiga. Och dessutom var de två.

Men tvillingarna vill inte slå honom, och de vill inte låtsas bli hans vän för att sedan håna honom för att han trodde på det. De vill att han ska vara med i deras hiphop-crew, och uppträda på skolans julshow. Problemet är bara att de nya vännerna inte har några låtar, och är helt ointresserade av att skriva några, eller repetera, eller göra någon som helst konkreta planer, och julshowen kommer obönhörligt närmare.

Mest av allt är Min storslagna död otroligt underhållande. Enligt förlaget är den avsedd för åldrarna nio till tolv, men jag läser den utan skam och med stor behållning som barnlös trettiofyraåring. Den har de lekfullt vansinniga upptågen från Loranga Masarin och Dartanjang, men har samtidigt något viktigt att säga om hur svårt det är att vara tolv år och vilja vara populär men också undvika att svika sin bästis, och helst inte dö av skam på julavslutningen. Jag har bläddrat och bläddrat efter fler kärnfulla exempel där jag kan förmedla hur rolig den här boken är, men det låter sig inte kokas ner till ett citat på några rader – det roliga är att få umgås med Sigges familj och vänner. De levererar inte one-liners, men däremot underbar dialog.

Däremot ska jag ge ett exempel till på den där svärtan som gör att boken inte faller i fällan att bli en Liftarens guide till galaxen som bara spinner iväg i allt mer absurda och tokroliga situationer i fem böcker. Det är när Sigge berättar om hur bonuspappan Svedrik just aldrig lyckades nå fram till Sigge, för han ville bara prata om fotboll.

Mitt absolut största ointresse är fotboll och framför allt Bajen. Obs! Det är inte Bajens fel. Det är Svedriks. Han kunde liksom aldrig sluta tjata om Bajens matcher, Bajens spelare, Bajens zonförsvar. Svedrik kunde aldrig fatta att jag inte var intresserad. På samma att som han inte heller kunde fatta att Majken [som är Svedriks dotter] faktiskt var intresserad och kunde rabbla kända Bajen-spelare i sömnen. Jag visste det eftersom det hade hänt mer än en gång när vi delade rum. Att höra Majken skrika: NACKA SKOGLUND; RONNIE HELLSTRÖM, MAX VON SHLEEBRÜGGE klockan 03:47 var inte mitt favoritsätt att vakna på.

Katie Collmar

Publicerad: 2021-04-28 00:00 / Uppdaterad: 2021-04-27 21:48

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #8448

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?