Kajsa Grytt är enligt mig en av Sveriges största artister. En låtskrivare och sångerska som blandar poesi med kantiga, samhällskritiska rader. I Boken om mig själv, självbiografin från 2011, känns hon dessutom som en stilsäker författare med känsla för att fånga det speciella i människor och situationer. Därför blir jag besviken när jag läser Nio dagar, nio nätter, Grytts romandebut, och känner inte alls igen den rösten.
Ulrika är en kvinna i 40-årsåldern som lever ensam tillsammans med sin tonårsson. Hon har gjort karriär inom reklam och lever ett gott liv. Dock har hon svårt för att träffa en ny man, och bejaka sin sexualitet.
Alex är i 30-årsåldern, har suttit i fängelse och rör sig i kriminella kretsar. En ”tatuerad hunk”. Efter att ha mötts på en bar inleder de två en sexuell relation, och inte långt därefter bestämmer de sig för att åka bort en helg tillsammans. Alex tänker sig något i mindre skala, kanske Göteborg, men för Ulrika duger bara en stad: New York. I berättelsen finns också Ulrikas bror Rickard, som är musiker i olika band och för en mer bohemisk livsstil. Vi får även följa Alex syster Lina som i ett år varit fri från sitt heroinmissbruk.
Karaktärerna är tyvärr platta och alltför schablonartade, jag kommer dem aldrig in på livet. Skildringen av till exempel Stockholms kriminella värld känns förlegad och full av klyschor som använts både en och två gånger för mycket.
”Va fan! Köör!”
”Var i helvete var du, din fitta!”
Alex trampade på gasen och skrek:
”Håll käften, ni skulle ju ringa! Jag hade råkoll. Vad är det där för jävlar? Jag trodde det var snuten.”
/…/
Alex körde i full fart mot Nybroplan, svängde förbi Berzelii park och innan han tog till höger på Norrlandsgatan tittade Mackan bakåt och väste:
”Shit, shit, shit, shit! GASA nu Alex! Kör ifrån dem för fan, kör ifrån ryssjävlarna!”
Ryssjävlarna? Det är som att jag tittar på en halvdålig polisfilm en lat söndagkväll.
De intressantaste partierna är hur maktbalansen mellan Ulrika och Alex förskjuts när de byter miljö, till en värld där Ulrika känner sig hemma. Då är Alex den som känner sig osäker, svag och utnyttjad. Även sexscenerna visar hur Ulrika blir mer och mer självsäker och tar kommandot. Efter en för Ulrika förnedrande episod där Alex lämnar henne på en toalett är det hon som vänder på rollerna och tar initiativ. Sexet är för övrigt något som Grytt skriver bra. Det är rakt på sak, utan försköningar eller omskrivningar.
Hon höll hans huvud mot sig, inte hårt, det behövdes inte, han var ivrig. Efter en stund drog hon sig undan och bad honom sätta sig på toalettstolen. Stående framför honom tog hon långsamt av sig sina strumpbyxor och trosor, sedan drog hon av honom byxorna och satte sig gränsle. Använde handikappstödet av stål som spjärn och han rörde sig rytmiskt. Hon böjde huvudet bakåt, öppnade munnen. Till slut tog hon för sig, satte fötterna i golvet och knullade honom tills hon kom. Då kom han också.
När Ulrika tvättat och klätt på sig stod hon med handen på dörrhandtaget och frågade:
”Är du klar”
”Nej.” Han lossade hennes hand och försökte hålla om henne. Han gav henne en kyss. Den blev snabb och inte lika het som Alex verkade önskat sig.
Dialogerna är det sämre med. Jag har egentligen ingenting emot dialekt i dialog, men ”Hur är det ra”, ”Jag mår inge bra” och ”Asså”? Vad ska det föreställa för dialekt? Stockholmska antar jag, men det liknar mest förkortat internetspråk. Grytt använder också greppet inkonsekvent, och alldeles för lite för att det ska ha någon effekt. Istället dyker det upp då och då och blir mest ett störningsmoment, något som sticker ut på fel sätt i språket. Dessutom kan vem som helst av karaktärerna ha dialekt i sina repliker. Något som hade kunnat gestalta ett personligt sätt att prata får på så sätt inte alls den effekten.
Romanens idéer är ändå spännande. Här finns mötet mellan två ”olika” personer. Personer från ”olika världar”, med olika livserfarenheter, förutsättningar och strategier. Här finns också relationen mellan syskon där de båda syskonparen på avstånd söker sig till varandra för stöd. Problemet är att jag inte bryr mig om någon av personerna. Jag förstår inte varför de handlar som de gör. Vad är det som drar Alex och Ulrika till varandra, mer än den omedelbara fysiska attraktionen? Att Ulrika så tidigt i relationen benhårt insisterar på att resan måste gå till New York känns inte karaktäristiskt. Valet av just New York ges inte heller någon djupare innebörd och verkar därför som ett onödigt långt miljöombyte, både för karaktärerna och romanen. Delarna om Rickards liv som vikarierande musiker i band ute i Europa tillför i mitt tycke inte något till historien (de känns ärligt talat som ett sätt för Kajsa Grytt att få in sina erfarenheter som musiker i en skönlitterär form). Inte ens Linas tidigare missbruk och dagliga kamp berör mig.
På papperet är Nio dagar, nio nätter full av gripande människoöden och det känns som att Grytt vill säga något om samhällsproblem, hur vi tar hand om dem som hamnat snett. Hur vi tar hand om varandra. Vem som utnyttjar vem i ojämlika situationer. Därför blir det svartvita slutet den största besvikelsen. De som redan var utsatta förlorar ännu mer, och de som från början hade övertaget går därifrån till synes obemärkta och drar en lättnadens suck.
Publicerad: 2014-06-30 00:00 / Uppdaterad: 2014-06-29 19:39
Inga kommentarer ännu
Kommentera