Recension

: Den ensamma staden
Den ensamma staden: Om konst, ensamhet och överlevnad Olivia Laing
2017
Daidalos
7/10

Du går icke ensam

Utgiven 2017
ISBN 9789171735058
Sidor 314
Orginaltitel The Lonely City
Först utgiven 2016

Om författaren

Olivia Laing (född 1977) är en brittisk författare och kritiker som regelbundet medverkar i Guardian, Observer och New York Times.

Sök efter boken

Kärleken tar Olivia Laing till New York men förhållandet tar slut innan det ens har börjat på riktigt. Hon stannar ändå i staden, flyttar runt till lägenheter hon hyr i andra hand av vänner och bekanta. Ensamheten gnager och får henne att börja fundera på olika uttryck för den.

Vägen går genom konsten och konstnärerna som levt och verkat i New York, från Edward Hopper till Klaus Nomi, via Andy Warhol, David Wojnarowicz och Henry Darger. Ensamheten på ytan och ensamheten på djupet, ensamheten som syns i verken och ensamheten som ter sig som en paradox – ensamheten i sällskap av mängder av människor. Den ensamhet hon delar som en liten ö i en ocean av människor. Jag, som inte omedelbart associerar till bildkonsten, tänker på Violetta i Verdis opera La traviata, hur hon liknar Paris vid en öken och förtvivlat utbrister  ”stackars kvinna, ensam och övergiven i denna överbefolkade öken som kallas Paris”.

Hon får tillträde till speciella bibliotek och samlingar, läser brev och dagböcker, går in i de andra för att förstå sig själv.

Resultatet är en lång essä där konstnärernas biografier och verk möter Laings tankar och reflektioner. Hon är hela tiden närvarande men det är inte någon utlämnande skildring. Hon speglar sig själv och sina egna erfarenheter i dem men det är hela tiden på behörigt avstånd från att bli för privat. Hon låter detaljerna leda till något större, blickar utåt och framåt, låter tidigt 1900-tal möta 1980-tal, låter konsten möta psykologi, samhällsplanering, nutidshistoria. Allt går sömlöst i varandra.

Det finns så många sätt att vara ensam, som människorna som inte möts i Hoppers tavlor, som skådar bort i fjärran eller ned och bort även från betraktaren. De skarpa skuggorna accentuerar något svalt och distanserat men efter att ha läst om hur Hoppers fru, närmast berövad sitt eget konstnärsskap, blivit sin makes ständiga modell och taleskvinna ter sig färgerna giftigare och stämningen alltmer hotfull.

Den ensamma, som knappt talar med någon, förlorar förmågan att uttrycka sig, blir vilsen i orden, och det är så Olivia Laing finner en beröringspunkt med Andy Warhol, som viskande svarade på frågor i intervjuer, som kämpade med vad han skulle säga. En rädsla för att tala, en ovilja att göra det men med en ständig fascination för hur andra talade. Och med tiden fann han allt fler sätt att gömma sig bland sina vänner och anhängare, att gömma sig bakom tekniken då han spelade in det de sade. Mitt ibland dem, i strålkastarljuset och glittret men ändå bredvid, vid sidan av.

David Wojnarowicz försökte istället anta andras identitet, pröva sig fram i ett annat liv. I sina fotografier återvände han till platser som hade betytt mycket för honom, men oftast på ett negativt sätt. Ett skadat barn som försöker överleva, en vuxen som aldrig blir kvitt spåren av barndomen, som ständigt kämpar för att kunna göra sig förstådd, för att bli sedd på riktigt. Ofta genom korta möten i de homosexuellas fristäder, som gentrifierats bort men som främst blev något hotfullt av HIV och AIDS. Konstnärerna som levde där och hade en frihet som kringskars i dödens närhet. Och där den närhet som söktes av de ensamma kunde leda till döden, bokstavligen.

Men märkligast är kanske ändå Henry Dargers världar, myllrande av oroande gestalter. Konstverk som upptäcktes då Darger efter fyrtio år i samma lägenhet blev för sjuk för att ta hand om sig själv. Ett konstnärsskap utvecklat helt utan andras insyn och med galenskapen ytterst nära – i sina dagböcker förhandlar han med Gud och han finner sin tyngd i vad han kan utsätta sina fiktiva gestalter för. Och även här finns ett utsatt barn, hur utsatt är dock oklart, placerat på institutioner som var veritabla helveten.

Eller kanske Klaus Nomi, en sångare som blandade opera och synthpop iförd geometriska kreationer och med en synnerligen karakteristisk sminkning. En främmande fågel vars liv också togs av AIDS.

Man kan fly ensamheten genom konsten, genom att överträda egna och andras gränser. Man kan läka och hela och man kan skada. Ensamheten som stigma och som val, som det värsta man kan tänka sig men också som något att längta efter. Här är ensamheten mest av ondo, bortsett från de konstverk den lett till. Olivia Laing drar paralleller till den forskning som visat att utan närhet dör vi, skriver om de plågsamma experimenten med nyfödda apor som berövats sina mödrar och försetts med surrogat av ståltråd, ibland inklädda i päls, ibland med mekanik som förser apungen med mjölk. Hur den där mjukheten och värmen är värd mer än den livsuppehållande maten. Och hur den som tidigt berövats närhet med stor sannolikhet kommer att famla vilset efter den resten av livet, bristen leder till något bestående.

Det skulle kunna vara en mycket mörk bok men det finns hela tiden glimtar av ljus och hopp. Och faktiskt finns det något trösterikt i att man aldrig är ensam om att vara ensam. Som hon avslutar:

Ensamheten är personlig, men också politisk. Ensamheten är kollektiv, den är en stad.

Saga Nordwall

Publicerad: 2017-07-05 00:00 / Uppdaterad: 2017-07-04 23:00

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7002

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?