Vad är det som gör att jag faller rakt in i Helena Österlunds självbiografiska undersökningar medan Wera von Essens dito känns pretentiösa och tillgjorda? Är det för att det känns som om den förra tar större risker; hon visar mer av sina sämre sidor, befinner sig bitvis långt ifrån den sexuella sfär som accepteras öppet och det finns ingen extra distans som skydd.

Det handlar om att komma tillrätta med sig själv och sin historia, att finna en gemenskap med andra men kanske mest att ta hand om sig själv. I dialogform, så klassiskt, talar hon med sig själv, reder ut, ställer frågor, bejakar och bekräftar. Till sin hjälp tar hon konsten och litteraturen. De mytiska varelserna sirener blir en utgångspunkt och utforskandet av deras egenskaper blir till en kulturhistorisk essä insprängd mellan betraktelserna av jaget.

Även på andra sätt får konsten leda vägen. Den här gången är det Sara-vide Ericsons målningar hon betraktar, analyserar men också känner sig väldigt ödmjuk inför – vad kan hon om konst? Ser hon egentligen rätt? I den förra boken kontaktade hon Helene Billgren och här är det Sara-Vide som får bli en viktig person i texten – både funderingar kring henne och faktiskt kommunikation med henne, skriftlig och ett möte.

Hon speglar sig i texter, i bilder – och i människor. På omslagsbilden har hon gjort sig till del av en av Sara-Vides målningar, så långt kan man också gå. Vad gäller litteraturen är det utöver sirenerna Stephen Kings Carrie i såväl bok- som filmversion som får störst utrymme.

Blandningen av kulturella referenser och uttryck ter sig aldrig sökt, aldrig tillrättalagd för att visa upp en viss bild av författaren utan det finns en direkthet även där. The Pinks, Eva Dahlgren, Stephen King, antikens texter… Allt har samma bärighet, allt är en del av henne.

Fastnar jag för det för att jag själv har andra typer av projekt jag skulle behöva ta itu med, saker hos mig som jag känner ett behov av att spegla i andras skildringar? Läser jag det som en vägledning i hur man går tillväga med sin självgranskning, oavsett vilket område det rör sig om?

Eller är det bara det att själva pågåendet är så fängslande. Hur det ena leder till det andra till det tredje och till något helt annat. Osäkerheten och öppenheten inför vart det kan leda. Jag får följa med någon annan på vägen, något att vara tacksam för, men helt på hennes villkor, inga kompromisser. What you see is what you get.

Att leva någon annans liv en liten stund. Att spegla sig i någon annans vatten.