Vad är det som gör att jag faller rakt in i Helena Österlunds självbiografiska undersökningar medan Wera von Essens dito känns pretentiösa och tillgjorda? Är det för att det känns som om den förra tar större risker; hon visar mer av sina sämre sidor, befinner sig bitvis långt ifrån den sexuella sfär som accepteras öppet […][...]