Den 25-årige Christos lämnar Grekland och anländer i Sverige för att studera på universitetet. Han anländer i Stockholm 1966 och här möter han en stad och ett folk som är så annorlunda mot hur han växt upp och levt hitintills.

Han känner sig redan från början ensam och övergiven. Alla andra verkar ha någon, men inte han. Han pluggar på universitetet, har dåligt med pengar men kanske ännu mindre inspiration att skriva om sitt valda ämne. Aristoteles och katharsis – den stora reningen som uppstår efter en tragedi.
Diskussioner om det politiska läget i Grekland varvas med hemlängtan och minnen och en gnagande insikt om att kanske han kanske aldrig kommer kunna resa hem. Ett väldigt aktuellt ämne även i det Europa vi lever i idag

Livet i studentkorridoren är från ett perspektiv enkelt för Christos. Han har ett litet rum och delar kök med flera andra. Alla som har bott på det här sättet vet att det både kan vara en välsignelse så väl som en förbannelse. Allt beror på var man är själv, från dag till dag. Sällskapet är påtvingat och kan inte alltid väljas bort. Christos hanterar det med jämnmod. 

I andra aspekter är korridorslivet komplicerat för Christos. I samma korridor bor nämligen Raina med sin familj – man och dotter.. Raina är en kvinna som från första stunden fångade honom med sin utstrålning och aura av lycka. 

Han och Raina har en stark kemi mellan sig men intrycket är att hon kan aldrig bli hans. Kan Raina tillhöra någon överhuvudtaget eller är hon en person som alla har till låns en kortare tid i livet?
Det ständiga tvivlet hos Christos är ett återkommande tema, varför är han inte älskad? Varför kan han inte få ihop sina texter och hypotesen i uppsatsen?

Kallifatides har skrivit en fin och melankolisk bok om att söka efter den sanna lyckan. Han beskriver Christos känsla av den ändlösa ensamheten och den obehagliga känslan av att vara nästintill osynlig mycket fint. Lägg på ett filter av en omöjlig förälskelse och lyckan uppenbarar sig faktiskt men den är förkrossande skör.