Jag måste erkänna att jag blev alldeles matt när jag läst inledningskapitlet till denna bok – Cecilia Gyllenhammars Sängkammartjuven. Nej jag är verkligen inte på humör för en rik 56-årig kvinnas bittra erfarenheter, allra minst i relationsform, vet jag att jag tänkte. Men den tar sig. Det är framförallt de passager i boken där huvudpersonen Suss strävan framstår som både naken och sårbar, som jag gillar.

Här i Gyllenhammars tredje roman (romaner som väl i lätt förtäckt form måste som räknas som självbiografiska eller åtminstone som nyckelromaner) är Suss (som förekommit i alla tre romaner) skild sedan en tid tillbaka. Hon är ensamstående mamma med tre snabbväxande barn i en trång lägenhet i Vasastan i Stockholm. Två saker funderar hon mycket på. Skrivandet och det motsatta könet. De lösa förbindelser som krogsvängarna erbjuder har börjat äckla henne mer och mer.

Det jag gillar mest bland personskildringarna i denna bok, är beskrivningen av Suss väninna och granne – Birgitta. Mest kanske för att hon verkar vara en sådan kontrast till huvudpersonen. När Suss är dotter till en industrimagnat och skulle ha råd att gå runt sysslolös hela dagarna är Birgitta är en fattigpensionär med kronisk reumatism och hemtjänst.
Tillsammans kan de hur som helst konstatera, när de sitter på en krog i närheten av där de bor, att tjugofem procent av alla människor som dör i Sverige, gör det ensamma. Ingen dör isolerad och bortglömd i Tensta eller Rinkeby, säger de. Det har de hört genom en gemensam väninna inom socialtjänsten. Men här i Vasastan? Här kan de ligga döda i veckor utan att någon saknar dem.

Och som ett litet svar på den ensamheten dyker han upp, redan på sidan 39, första gången. Författarkollegan från hennes hemstad. Suss som inte alls gillar sin gamla barndomsstad egentligen. Första gången utbyter de blickar på hotellbaren alldeles intill den bokmässa som hålls i Göteborg i september varje år. Båda har åtaganden på mässan, men på varsitt håll. Patrik blir så småningom den stora kärleken i hennes liv, det är åtminstone vad Suss känner till en början. Men ack vad fel hon tar när de fagra löftena börjat blekna.

Innan allting rasar har omständigheterna gjort Patrik till tjuv. Han har aldrig några pengar och under relationens gång bygger han upp en stor ekonomisk skuld till Suss. Till slut anser sig Patrik tvungen att stjäla Suss mammas vigselring, för att kunna betala tillbaka.

Men innan dess får läsaren sig vackert beskrivna miljöer till livs. På såväl Rörstrandsgatan i Stockholm som på Gotland, i Göteborg och Grekland, där Suss och Patrik har fin relation. Han är etablerad poet, fri, attraktiv, han förstår att uppskatta hennes texter, han är självsäker och han vill ingenting hellre än att ha just henne. Väldigt snart blir han mittpunkten i hennes liv och de tillbringar all sin tid tillsammans. De älskar, skrattar, reser, skriver, läser varandras texter, diskuterar och njuter av livet. Suss väninnor varnar längs med vägen, barnen är först välkomnande men ser bakom fasaden.
Gyllenhammars språk är rastlöst, men passar den här berättelsen om förhoppningar och bakslag.

Ett problem när en författare ger sig i kast med ett sådant här tema, är att det kanske blir en smula närsynt skildrat. Som läsare får jag aldrig någon särskilt stor inblick i Patriks tillvaro, i hans perspektiv och känslor kring Suss, alkoholismen han brottas med, känslorna kring sina barn som han inte har någon kontakt med – överhuvudtaget det lurendrejeri han satt i system.

När det väl sker är det i ultrakorta kapitel, ett par sidor bara, som scenen från den sjaskiga pizzeria där Patrik har ett snabbt möte med någon av sina andra kvinnor. Skrivet inte helt utan både torr och vass ironi av författaren.

Men det öppna och sårbara finns där. Precis som i sin debutbok En spricka i kristallen kommer Gyllenhammar in på Suss komplicerade relation med sin mor. Hur den påverkat hennes syn på män (av mammas relation med pappa) och hur hon har det i relationen till sin egen dotter. Hur Suss växer upp som en känslig dotter till en till synes okänslig mor, avskyr det men hur Suss ironiskt nog, när hon själv får en dotter, blir exakt lika okänslig mot henne.

Allra mest älskar jag den lilla detaljen vad en mycket privilegierad uppväxt i Göteborg ger för konsekvenser på ett ensamhushåll i Stockholm, må så vara att det ligger i Vasastan.

Fortfarande, efter fem år, förbannar hon det unga par som snabbrenoverade lägenheten. Den är slarvigt planerad med amatörmässigt utförda VVS-jobb med plaströr som kröker sig knepigt och det blir ofta stopp. Flera gånger om året skruvar hon i böjarna och petar ut svart illaluktande gegga med sin mormors gamla hummerknivar i silver.