I biografin eller intervjuboken Vrålstark & skiträdd berättar Marie Göranzon för Stina Jofs om sitt liv. Otaliga har fått komma till tals. Boken består inte bara av regelrätta intervjuer – ibland kommer Stina Jofs med egna inlägg. Ibland blir det diskussioner, olika svar eller inga alls. Greppet är öppet och oväntat.

Även kontexten – årtal och fakta om världshändelser, politiska skeenden, samhällsförändringar – väver Jofs in runt sitt intervjuobjekt. Greppet passar för övrigt väl in på Marie Göranzon som gärna lyfter fram ”det allmänna”. En livshållning som hon lärt av sin egen mamma som sade: ”Det är inte det privata vi ska framhäva utan det allmänna”.

Boken är indelad i sju kapitel som går genom det mesta av Marie Göranzons liv. Uppväxten på Hotell Östergyllen i Linköping där föräldrarna slet hårt, speciellt mamma Maja och där hon själv lärde sig städa samtidigt som hon lyssnade till hotellgästernas (många revyartister och operettstjärnor) historier. Stockholm och studier vid Calle Flygares skola och utbildning och anställning vid Dramaten i början av sextiotalet. Idag som en ”svensk teaters grande dame”, med en femtioårig teatergärning på Dramaten till största del, är hon även bosatt sen fyra årtionden ett par hundra meter från Dramaten.

I bokens början finns en prolog som fungerar som en komprimering av hela innehållet:

Du undrar vem jag är.
Jo, en mycket överdriven kvinna.
Kort stubin. Ingen stubin alls, är jag rädd.
Jag går ofta i taket – bildligt talat förstås och ingen jävel knallar
väl omkring i ett tak!
Modig som fan i mitt yrke – det är jag. Annars livrädd.
Då städar jag.
/—/
På en trumvirvel kan allt vända.
Glädje bli sorg, och förlamande sort till jublande glädje.
/—/
Jag glömmer aldrig en vänlig gest, aldrig en elakhet.
Kallas jag för Generalen?
Ha! Den var bra!
Jag säger att jag inte har makt, men det har jag. Den tar jag.
Efter 50 fyllda sträckte jag på mig. Blev människa mer än
kvinna.
Det var jävlar i mig på tiden.
Jag är pålitlig. Påläst. Pådrivande. Snäll. Elak som fan.
Rädd, räddare, skiträddast.
Om jag svär?
Ja, något så förbannat.

I slutet av boken finns en liknande summerande epilogdikt.

Marie Göranzon gifte sig som tjugoåring med Lars Amble-Naess och fick en dotter. Att då ha barn räddade henne många gånger (trots Ingmar Bergmans tvivel på att hon skulle orka ta sig genom utbildningen) mot ”tafsande gubbar på teatern, kåtbockar som hotade att förstöra ens framtid om man inte låg med dem”. Familjelivet gav styrsel. Några år senare skilde hon sig efter att hon spelat mot Jan Malmsjö i ”Pojken i sängen” i regi av Vilgot Sjöman 1969. Tiden med Amble ”var på många sätt den bästa i mitt liv” säger Marie Göranzon. De var unga och lyckliga. Livet vid Jan Malmsjös sida bjöd på en del svårsmälta överraskningar, till exempel kändiskulten kring honom. De tre skådespelarna arbetade tidvis tillsammans och levde ett utvidgat familjeliv – dirigerat av henne – med barn och barnbarn varav flera gått i deras fotspår, fram till Ambles bortgång i augusti i år.

I de olika kapitlen passerar giganter revy: Ingmar Bergman, Erland Josephson, Sif Ruud, Marie-Louise Ekman, Stefan Larsson, Jonas Gardell, Maria Bonnevie, Thorsten Flinck, Lena Nyman, Anita Wall, Lasse Pöysti, Vivica Bandler etcetera. Titlar på pjäser och filmer som Marie Göranzon spelat i från skolpjäser i Linköping till den senaste rollen som Kungen i ”Kung Lear” på Uppsala stadsteater hösten 2017. Bak i boken finns ett personregister. Här finns mycket att läsa för teater- och filmintresserade.

Marie Göranzon tog med sig sina lärdomar från barndomen: att arbeta hårt, komma i tid, hälsa och visa lite vanlig vänlig medmänsklighet. Driftigheten. Men också många rädslor: för ensamhet, för missbruk, för telefonsamtal mitt i natten, för att se människor ledsna, för att glömma text, för att mista kontrollen på scenen … Och män.

”Det var ju i många fall just de tafsande männen som kunde bestämma över din framtid; regissörerna, de äldre inflytelserika skådespelarna”. Att arbeta med ”griniga gubbar” och ”bakfulla stinkande män som inte kunde text eller höll måttet” är sådant som hon bland annat lyfter fram i boken. Nu kommer Marie Göranzons vittnesmål lägligt mitt i #metoo-skådespelaruppropet i november 2017 där 456 skådespelare – däribland hon – vittnar om maktmissbruk, mobbning och sexuella trakasserier inom svensk teater- och filmbransch. Idag är hon sjuttiofem och har sagt ifrån sen länge – men hon har också varit tjugotvå och minns allt för väl.

En av de största behållningarna med läsningen av Vrålstark & skiträdd är att Marie Göranzon generöst berättar om skådespelaryrket. Att klara av en premiär. Att klara av att fortsätta spela. Att klara av att koncentrera sig (”nuets magi”). Hon jämför skådespelaryrket med politikerns, med elitidrottarens. Att ständigt vara på topp, att prestera, att ens kropp och utseende ständigt mäts och vägs i allas ögon.

Mycket av upplägg och innehåll i Stina Jofs bok om Marie Göranzon påminner mig om den spirituella samtalsboken: Med eller mot min vilja av Stig Hansén (2017) där en annan teaterns grande dame, Birgitta Ulfsson, kommer till tals om livet på finländska och svenska scener i närmare sextio år. I båda långa och kloka perspektiv. Två teateräktenskap. Raka rör, svordomar, skratt och värme. Men också en rejäl dos rädsla.