Recension

: Från min loge på Dramaten
Från min loge på Dramaten Börje Ahlstedt & Lena Katarina Swanberg
2010
Albert Bonniers förlag
5/10

Elakheter och idoldyrkan

Utgiven 2010
ISBN 9789100121815
Sidor 233

Om författaren

Börje Ahlstedt är född i Stockholm 1939. Han fick sin skådespelarutbildning på Dramatens elevskola 1962-1965. Sedan dess har han jobbat på Dramaten, på privatteatrar, med film och med TV. Det stora genombrottet kom med Vilgot Sjömans Jag är nyfiken-Gul 1967. Han har synts i många av Ingmar Bergmans produktioner, men även gjort barnfilm och är av många känd som Ronjas pappa.

Lena Katarina Swanberg är journalist och författare. Hon har varit anställd på Expressen och MånadsJournalen. Sedan 1997 arbetar hon åter som fri skribent. Hon har tidigare givit ut tre romaner, Springflod, Ge igen (1995) och Alice dansar

Sök efter boken

Redan på första raden dyker han upp. Stora skuggan. Den gamle. Eller Gud, som många skådespelare skulle välja att kalla honom. Ingmar Bergman. Och sedan ligger hans skugga över resten av boken. Han är hela tiden närvarande, hela tiden lurpassande i närheten. Alla står på tå kring honom av rädsla för att knuffas ut ur rökrutan på skolgården. Det är sådana associationer man får. Flera av de situationer Ahlstedt beskriver i boken är av den kalibern att det inte finns något annat namn för dem än mobbning.

Den hårda tonen och den ständiga konkurrensen verkar ha präglat många skådespelare hårt, och Ahlstedt är inget undantag. Kanske är det upplevelsen av att själv blivit recenserad i så många år som skapat företeelsen att själv recensera sina kollegor. Vissa hyllas ganska reservationslöst, framför allt kollegor som kanske inte nått hela vägen fram i ljuset. Många av de som kritiseras hårdast är personer som tillhör den absoluta eliten. Det sparas varken på krutet eller på mer eller mindre nedsättande omdömen.

Många av Sveriges mest kända skådespelare sågas rejält, vissa rakt av, vissa mer sublimt. Det sker från ett lite obehagligt ovanifrånperspektiv och känns väldigt småsint.

Det är fascinerande, och märkligt, men ingen överraskning. Det som sipprar ut från Dramaten i form av skvaller, rykten och hörsägen handlar ju oftast om samma sak: Personer som beter sig som svin mot varandra. Egon som stångar sig blodiga mot varandra. Egon som inte har några gränser och som ser sitt yrke som ett gudomligt uppdrag, på fullaste allvar, och utan någon form av distans till sin egen betydelse.

Ahlstedt är inget undantag. Han framställer sig själv som något av en halvgud, en allvetande mästare som fått skådespelandet som ett kall, en signal från något slags högre makter. En mästare som fått ynnesten att ingå i kretsen runt den allsmäktige Ingmar. Bergmankulten fortsätter att leva och frodas.

Det manliga geniet är en omhuldad företeelse, en som stått pall även de mest genomgripande förändringarna i samhället. Inget får rubba geniets geni, allra minst de som hade störst rätt att göra det, hustrun och barnen. Det här är ingen nyhet, och ingen överraskning. Här är hustrun en ”ängel” och förutsättningen för att geniet kunnat ägna sig åt sitt ”uppdrag”. Det smakar unknare än mjölken i ett utgånget mjölkpaket som stått mittemellan löken och brieosten.

Den som skriver en självbiografi – även om man gör det med hjälp av en spökskrivare – får ju tolkningsföreträde och möjlighet att framställa sig själv på det sätt man önskar. Inte alla skulle på det här sättet blottlägga sitt dåliga självförtroende och sitt hävdelsebehov, ett hävdelsebehov som kvarstår efter decennier i strålkastarskenet och spaltkilometer av hyllande recensioner. Det är fint så.

Textutdrag (Visa/göm)

Anna Larsson

Publicerad: 2011-02-25 00:00 / Uppdaterad: 2015-11-22 08:46

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #4050

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?