Camilla Collett (1813-1895), norsk romanförfattare, kritiker och, som hon brukar kallas, Norges första feminist var nära vän till Henrik Ibsen. I sin bok Nora, Nora: Henrik Ibsens dockhem och Ingmar Bergmans berättar Margareta Wirmark om hur Collett påverkade Ibsen att skriva Ett dockhem. Collett och Ibsen umgicks mycket och diskuterade litteratur och vänskapen varade hela livet, trots vissa motsättningar. Collett ville och trodde att Ibsen skulle komma att axla rollen som kvinnornas befriare. Hon menade att hans verkliga uppgift var att skapa framtidskvinnan. Collett gav anvisningar till Ibsen om att han inte skulle göra Nora till ett offer, så som så många andra kvinnor framställts i litteraturen, ja, även av honom själv i andra pjäser. Wirmark fortsätter:

Ibsen har själv understrukit att Collett haft utomordentligt stor betydelse för utformningen av hans verk och han översände ett exemplar av sitt dockhem så fort boken publicerats. Och Collett var inte sen att uttrycka sin begeistring: ”Uforlignelige Ibsen! Hvil vaere Dem der af alle, Store og Små, har Mod til att slå riktig i Bordet til os herhjemme.”

De här uppgifterna om den för mig tidigare okända Camilla Colletts påverkan på Ibsen är det allra mest intressanta i Margareta Wirmarks bok. Det andra är den inblick man får i de kvinnliga, skandinaviska författarnas och konstnärernas tillvaro i Rom under mitten och senare delen av 1800-talet. Ibsen bodde många år i Rom, första gången han kom dit var 1864 och han tillhörde, liksom de skandinaviska kvinnorna och männen i Rom, den Skandinaviska föreningen, där det visat sig att han verkade för att kvinnorna skulle få mer inflytande över föreningen.

Man behöver inte veta något om Ibsens pjäs för att läsa denna bok. I första kapitlet beskrivs Ett dockhem i detalj från scen till scen och illustreras med fotografier från uruppförandet i Köpenhamn strax före jul 1879 – passande, eftersom pjäsen utspelar sig under en julhelg. Wirmark har i det följande kapitlet närstuderat Ingmar Bergmans uppsättning på Dramaten, som hade premiär den 17 november 1989 med Pernilla August som Nora. Själv såg jag Bergmans föreställning i december det året. Pernilla August eller Östergren, som hon då hette, var vid den tiden inte jämnårig med Nora, alltså lite över tjugo år, som det påstås i boken, utan 31 år.

I kapitlet om Bergmans uppsättning berättar Wirmark om hans strykningar i texten och hur han även gjorde långa, egna tillägg. Främst har pjäsen blivit mer fysisk, han använde sig av ett nytt modernt kroppspråk. Nora är mer sensuell och man får även komma in i paret Nora och Torvald Helmers sovrum. Kapitlet illustreras med många fotografier från föreställningen. Det är naturligtvis intressant att ta del av hur Bergman tar bort och lägger till i texten, och hur han ändrar de olika personernas betydelse i sin version av pjäsen. Men upplägget att hela pjäsen i detalj gås igenom på nytt i detta andra kapitel gör att det känns som att det blir för många upprepningar.

Och tanken uppstår: ska man och får man ändra så mycket i en klassisk pjäs? Så har naturligvis gjorts ofta på senare tid, men frågan skulle ändå vara intressant att diskutera. Titeln till trots nämns Bergman sedan inte mer i boken.

Det tredje och sista kapitlet handlar om de många kvinnliga skandinaviska författare och konstnärer som då bodde i Rom och som kan ha påverkat Ibsens kvinnosyn. Där blir det särskilt intressant att upptäcka att Ibsen var en mycket aktiv låntagare i Skandinaviska föreningens bibliotek och vid två tillfällen, 1865 och 1867, lånade han Emilie Flygare-Carléns roman Rosen på Tistelön.

Näst efter Shakespeare är Ibsen den mest spelade dramatikern i världen och Ett dockhem är en av världens mest spelade pjäser. Medan jag läste Wirmarks bok, upptäckte jag att Ett dockhem kommer att sättas upp på Dramaten denna höst 2007, med premiär den 10 november i regi av Sofia Jupither och med Anna Björk som Nora. Det ser jag fram emot, ju mer man vet om ett drama desto mer behållning har man helt säkert av det, när man ser det spelas.