”Jo, jag tänker nog ganska mycket på döden”, inleder Monica Wilderoth när vi träffar henne för ett samtal om livet och om döden. Hon har skrivit en bok om Blenda och Trine som är systrar, eller var. Det är en bok om sorg. Hur det är att förlora någon nära.

Redan tidigt i skrivprocessen av sin bok Jag skall räkna till hundra och aldrig sluta leta visste Monica att det skulle handla om två systrar och att den ena skulle dö. Det var självklart för henne att det var just två systrar boken skulle handla om och hon fundera egentligen aldrig över om det hade kunnat vara på något annat sätt. På samma sätt var hon väl medveten om att hennes bok skulle handla om en dysfunktionell familj som hamnar i en sorg som inte går att komma undan.

Det är Blendas syster Trine som dör efter en lång tids sjukdom och Monica Wilderoth skriver om vad som händer med dem som skall mötas efteråt, om vart vi tar vägen med sorgen. Hon pratar om den pågående sorgen som planar ut ganska odramatiskt, den som funnits med länge, så som det blir när någon är allvarligt sjuk under en längre period för att sedan dö. Hur det är att under lång tid ha förberett sig på det oundvikliga och hur man aldrig kan förbereda sig länge nog.

Jag ska räkna till hundra och aldrig sluta leta är skriven helt utan kommatecken, det blir ett uppluckrat språk. Redan från början skrev Monica Wilderoth med väldigt få kommatecken, så när hon tog bort de få som fanns gjorde det ingen ytterligare skillnad för språket. Istället får de förlorade reglerna i skrivandet gestalta livet med sorgen då ramarna försvinner och man står inför något helt nytt.

Monica Wilderoth tycker att sorg är ett ämne som får allt för lite plats i dagens samhälle, och kanske är det därför hon funderar så mycket över den. Hon berättar att hon, som så många andra, är rädd för döden, men att hon ändå tycker det är viktigt att reflekter över den: ”Döden är en betydande del av vår tillvaro, den är ofrånkomlig och omöjlig att ignorera, ändå alienerar vi oss inför den. Eftersom vår enda regelbundna kontakt med döden ofta sker genom nyheterna på teve och spännande deckare blir döden något avlägset, något som drabbar andra, eller inte är verkligt. Sjukdom och ålderdom göms undan på hem och det finns en slags ungdomskult som går ut på att vara unga och snygga trots att sjukdom eller ålder tar ut sin rätt på kroppen.”

Den kanske svåraste delen av sorgen är enligt Monica Wilderoth att ständigt vara tvungen att berätta att man befinner sig mitt i den, att man just nu är i ett tillstånd som inte är ens vanliga. ”Vi visar inte längre att vi är i sorg”, säger Monica Wilderoth och berättar att hon upplever att man måste vara tillbaka på banan igen så snart som möjligt och att få får tid att sörja under en längre period. Andra kulturer har ofta symboler som visar att man befinner sig i sorg, som sorgeband, då vet alla att man befinner sig i sorg och kanske inte är helt som vanligt, att man kan börja gråta eller inte orkar. ”Då blir döden inte lika skrämmande”.

Monica Wilderoth som också arbetar mycket med dramatik och skådespeleri ser på skrivandet på samma sätt som när hon går in i en roll. Det handlar om att vara modig för att kunna skriva sant. ”Du måste vara modig i tanken för att våga stå på någon slags kant som du inte har en aning om, det är en förmedling av känslor, funderingar i själstrakten, så man inte dömer människor utan känner dem.” Monica Wilderoth tycker som Gunnar Ekelöf: ”Det som är botten i dig är botten också i andra.” Då kan man också våga stanna kvar i det som gör ont.

”Vem har patent på den största och mest sanna sorgen?” frågar sig Monica Wilderoth också under vårt samtal och går sedan över till att prata om hur svårt det är att sörja i dagens samhälle. Hur rädda vi är för att närma oss allt som har med döden att göra. ”Sorg är ofta svårt att närma sig, även om den sörjande är en familjemedlem och lika drabbad som en själv. Men det behövs inte mer än att våga vara människa”, säger Monica Wilderoth med samma självklarhet som det är.