Recension

: Jag ska räkna till hundra och aldrig sluta leta
Jag ska räkna till hundra och aldrig sluta leta Monica Wilderoth
2010
Norstedts
8/10

Om en sorg och en mamma

Utgiven 2010
ISBN 9789113026312

Om författaren

Monica Wilderoth är skådespelerska och har skrivit flera pjäser för Teater Terrier, som hon var med om att grunda. "Jag ska räkna till hundra och aldrig sluta leta" är hennes debutroman.

Sök efter boken

”Det står fyra livrädda människor i en hall i ett stort bostadsområde i en ganska liten stad och inget av det är unikt.”

Det ska sägas genast: om sorg går egentligen inte att säga mycket. Det är inte unikt att känna sorg, men däremot är varje sorg unik. Unik så till vida att hur man än försöker förklara den för någon annan, går det bara nästan. Och när du sen står där med omgivningen runt halsen och alla oroliga som frågar hur mår du, hur känns det? vet du hur det känns, men inte vad du ska säga om det. Det är ju faktiskt din syster som är död. Och det blir liksom för banalt, för känsligt, för stort och för obeskrivligt, obegripligt att föra ut allt det och göra ett samtal av i det i den gråa, platta vardagen. Du låter hellre bli.

Blenda, Monica Wilderoths huvudkaraktär, gör just det. Hon låter bli att tala om för sina vänner att hon precis fått reda på att hennes syster är död. Blenda är en ung kvinna, kanske strax under 30, i en svensk storstad (Malmö), som tycks leva samma liv som ganska många andra kvinnor strax under 30 i svenska storstäder. Blenda går på dejt, hon bor själv i en lägenhet, och när mamma ringer och säger att syster Trine är död, går Blenda ut och tar en öl med vännerna Karin och Caroline. Hon vill först inte kännas vid systerns död. Om hon bara blundar och går ut som vanligt kommer allt att rulla på som det alltid har gjort. Kommer det att vara som om Trine inte alls är död. Åtminstone en stund till.

Dagen efter kommer Blendas pappa och hans nya kvinna Anne-Grethe och hämtar Blenda i sin bil. De åker till Blendas barndomsstad för att städa ur systerns lägenhet tillsammans med Blendas mamma. Och nu blir sorgen på riktigt. Barndomsminnen dyker upp och Trines ansikte, röst, ord finns överallt. Monica Wilderoth låter sorgen ta plats och speglas i den spända relationen mellan Blenda, hennes mamma, pappa och pappans nya kvinna. Det är ett förlopp som skildras med närhet och stort inkännande och som aldrig, inte för en enda sekund, hastas igenom eller brister i trovärdighet. Det är helt enkelt svårt att inte bli berörd av Jag ska räkna till hundra och aldrig sluta leta, den lägger sig hela tiden alldeles nära. Blendas sorg är min sorg. Och den gör, precis som den faktiskt ska göra, ont.

Men det finns det som gör mer ont än sorgen i Jag ska räkna till hundra och aldrig sluta leta. Det finns något, en sorts genusproblematik, ett lågmält gestaltande av den alldeles vanliga svenska medelklassfamiljen, där en moder alltid är den som är där och ordnar och syr ihop utan att någon tänker på det, och en fader alltid är den som är någon annanstans:

Hon diskar länge länge och sedan när allt är fint i köket igen tänder hon ett ljus på matbordet sätter på kaffe till henne och pappa tar ut bullar ur frysen och sätter på ugnen för att värma dem småkakor från skafferiet lägger upp allt på ett fat och går för första gången den här dagen ut från köket in till vardagsrummet och pappa säger nej men vad gott med kaffe medan han håller kvar blicken på tv-rutan och Gunde.

Dessa enkla scener gör så förbaskat ont att jag bitvis glömmer vad boken egentligen handlar om. Detta är den gråa, platta vardagen. Det är vad som har pågått i evigheter och vad som kommer att fortsätta pågå. Mitt i sorgen ser Blenda sin mamma. Hon inser, att hon aldrig tackat mamman för att hon att hon funnits där, att hon aldrig någonsin visat uppskattning för att ha blivit omhändertagen, uppfostrad. Blenda ser, en mamma blir sedd, och det gör Jag ska räkna till hundra och aldrig sluta leta till något mer än bara en sorgeskildring. Den blir en försoning, ett vackert tack i det tysta.

Anna Carlén

Publicerad: 2010-05-23 00:00 / Uppdaterad: 2011-02-11 17:03

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #3737

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?