Ryssland är offer för en massa fördomar, menar den schweiziska journalisten Guy Mettan i den här boken. Det här är fördomar med månghundraårig historia, som handlar om att Ryssland skulle vara despotiskt, expansionistiskt och imperialistiskt, med en efterbliven och underdånig befolkning. De här fördomarna kallar författaren för ”russofobi”.

Konsekvensen är bland annat att Ryssland ofta utses till syndabock för alla möjliga av världens problem, även om det kanske är två parter som träter (fallet med Rysslands annektering av Krim är ett exempel som tas upp) och till och med i fall där Ryssland egentligen inte är skyldigt alls.

Boken består stilistiskt av tre ganska olika delar: en inledande del som handlar om russofobi i nutid, en andra del med en idéhistorisk tillbakablick, och en tredje del med avslutande reflektioner främst om västmedias arbetsmetoder för att upprätthålla denna ”russofobi”.

Fenomenet ”russofobi”, argumenterar författaren redan från start, är besläktat med antisemitism. Skillnaden, kan man väl möjligen tycka, är att Ryssland länge varit en militär stormakt. En välargumenterad och välstrukturerad bok på temat hade förstås gjort en tydlig skillnad på kritik mot (och/eller rädsla för) den ryska regimen å ena sidan, och fördomar om ryssar som folkgrupp å den andra.

Mettan gör precis tvärtom: blandar friskt mellan fördomar om ryssar och fördomar och/eller kritik mot den ryska regimen. Fördomar mot ryssar som folkgrupp är ju dock något helt annat än oro för eller kritik gentemot den ryska staten: det har väl många gånger funnits all anledning för såväl ryssar själva som många av Rysslands grannar att vara oroliga för den ryska statens agerande.

Boken tar därefter i ganska liten utsträckning upp fördomar om ryssar som folk, utan den handlar mestadels om synen på och behandlingen av den ryska staten och dess politik, i såväl västerländsk media som av västerländska stater. Här menar författaren alltså att Ryssland i vissa fall blir helt orättvist kritiserat av västvärlden. I andra fall så har han kanske inte mycket att säga direkt till försvar för den ryska politiken – men det är enligt den här boken likafullt ”russofobi” att kritisera rysk politik, om man inte samtidigt kritiserar andra länder som fört eller för en liknande politik. De ryska tsarerna var kanske inte så särdeles trevliga – men var Västeuropas samtida monarker så mycket bättre, egentligen? Det må ha dött miljoner människor i Stalin-tidens Ryssland, men var Västeuropa så himla trevliga i sina kolonier eller med sin slavhandel? Ryssland av idag kanske inskränker demokratiska fri- och rättigheter, men det gör väl en massa andra stater också?

Självklart finns det en poäng i det resonemanget i så måtto att historiska eller samtida oförrätter borde uppmärksammas, oavsett vem förövaren är. Problemet är att argumentet, utnyttjat i den här bokens kontext, mest verkar användas som ett sätt att avleda uppmärksamheten från just Ryssland. Ingen annan nation i världen är offer för så mycket fördomar som ryssarna, menar författaren vidare. Särskilt övertygande är han dock inte här. Man kan väl tvärtom se stora likheter i hur alla möjliga länder som på något vis utmanat västerländsk politisk hegemoni ofta har behandlats på liknande vis. Ryssland får förvisso mer uppmärksamhet i västerländsk media, men det beror kanske snarare på landets stormaktsstatus, än på någon unik ”russofobi”.

I synnerhet denna bokens första del använder sig särdeles ofta av ett specifikt stilgrepp: den retoriska frågan. Mettan älskar verkligen att ställa retoriska frågor. Igen och igen och igen. Faktum är att vissa sidor faktiskt bara består av retoriska frågor. Varenda mening. Det ger därmed en överhängande rabulist-känsla över bokens första del. Så för att då använda sig av detta stilgrepp: hade ingen redaktör kunnat upplysa författaren om att allt för flitig användning av retoriska frågor faktiskt förtar deras värde?

Stilgreppet fyller ju förstås en viktig funktion för författaren: han kan med dem som hjälp antyda en massa saker utan att ens behöva försöka belägga dem. Och antydningar finns det såldes gott om i den här boken. Ibland ballar det riktigt ur, som när han exempelvis på en sida radar upp retorisk fråga på retorisk fråga som alla går ut på att Ryssland inte alls är ett hot mot omvärlden, utan har ”bevisat” sin önskan om att ”avstå från all militär aggression”.

I bokens andra, idéhistoriska del lugnas argumentationen ned avsevärt, så att man nästan får känslan av att man nu läser en helt annan bok, av en annan författare. Det kan exempelvis gå flera sidor, ja ibland nästan ett helt kapitel, utan någon retorisk fråga alls. En förklaring till det är kanske att författaren här lyckas ha mer distans till ämnet, just för att det i denna del av boken handlar om historia, men också för att han i den här delen av boken i högre grad förlitar sig på och använder sig av tidigare forskning. Här finns därför en stundtals intressant genomgång av hur denna ”russofobi” vuxit fram historiskt i Frankrike, Storbritannien, Tyskland och USA. En central förklaringsfaktor är västvärldens egna imperialistiska politik (exempelvis britternas världsomfattande imperium eller Tysklands jakt på lebensraum), vilken hamnat på kollisionskurs med Ryssland, geografiskt och politiskt. Intressant är också exempelvis hur ett påstått ”testamente” från Peter den store visat sig få stor betydelse för västvärldens syn på Ryssland, även långt efter att det har bevisats vara ett falsarium.

Ganska ironiskt blir det ju dock att författaren i den här delen av boken samtidigt lyckas med konststycket att slänga in en bunt gedigna fördomar om andra nationer och folk under sitt försvar av Ryssland. Ett exempel är att Ryssland påstås ha räddat Europas civilisation från att gå under av invasioner av mongoler, araber och turkar. Hade inte Ryssland varit där som ett ”bålverk” mot dem så skulle hela den europeiska civilisationen ”aldrig ha uppnått sin guldålder”. Sicken otacksamhet att inte erkänna detta, menar författaren. Även om man ignorerar frågan om Ryssland verkligen utgjorde detta ”bålverk” militärhistoriskt, så kan man ju konstatera att författaren här lyckas återge några av de värsta orientalistiska fördomarna om det barbariska Mellanöstern.

I bokens sista och avslutande del så diskuteras främst hur media arbetar för att upprätthålla den ”russofobiska” världsbilden. Det handlar då om frågor som exempelvis ordval och semantik, vem som intervjuas och hur en fråga ramas in. Schizofrent nog frångås här den tidigare argumentationen om att Ryssland varit unikt utsatt för västvärldens fördomar, för att många gånger istället ta upp att flera andra länder som utmanat västvärldens politiska hegemoni också blivit offer för liknande behandling i västerländsk media. Än en gång för man således intryck av att boken inte riktigt hänger samman.