Recension

: Medusas blick
Medusas blick László F. Földényi
2016
Ersatz
8/10

Människan som kaos

Utgiven 2016
ISBN 9789187891465
Sidor 256
Översättare Ervin Rosenberg

Om författaren

forf_foldenyi
ersatz.se

Ungraren László F. Földényi undersöker i sju essäer de ögonblick som i den västerländska traditionen brukar beskrivas som mystiska, katartiska, omskakande eller extatiska, och klargör dessa upplevelsers roll i den kulturhistoriska, religiösa och mystiska traditionen från antiken fram till våra dagar.
(ersatz.se)

Sök efter boken

Medusas blick blottlade obarmhärtigt min bristande kunskap om den grekiska mytologin. Referenserna går mig många gånger över huvudet, men för mig är det fel strategi att möta den på dess egna villkor. Jag retirerar, grupperar om och gör det jag borde gjort från början: angriper den utifrån mina premisser. Jag påminns och återkommer då gång på gång till en högst privat upplevelse, där jag till följd av bipolär sjukdom under ett hypomant tillstånd upplevde vad som inte låter sig fästas i ord, men lite slarvigt och tills vidare kan betecknas som översinnligt. I min känsla av jagets uppgående och inlemmande i något bortom och utanför mig själv kan jag inte förklara det bättre än så. Mer om det senare.

Medusas blick utgavs första gången 1991 och dess centrala tema kunde enligt László F. Földényi själv sammanfattas med frågan Kan fruktan inför förgängligheten betvingas? Många år har förlöpt sedan dess och fruktar gör vi antagligen fortfarande. Föreliggande bok är en översättning av ett uppdaterat verk. På åtskilliga punkter har han

ändrat betoning, bytt ut vissa ord och uttryck mot andra, skrivit om meningar, utelämnat eller fogat in hela kapitel. Allt detta i syfte att belysa följande: det är inte säkert att människan bara kan finna sig själv i strid med världen, utan tvärtom, hon kan också göra det genom att ge sig hän åt världen.

Som en parentes kan jag även rekommendera Dostojevskij läser Hegel i Sibirien och brister i gråt av samma författare som även den givits ut på Ersatz. Här ger han med psykologen Dostojevskij Hegel på pälsen för sin dialektik som viker undan för det som kanske kan benämnas just översinnligt.

László är kunnig och inte oväntat är det just i dialog med andra döda män som resonemangen makar sig framåt. Detta är en sekellång tradition, den att män bygger vidare på eller vidareutvecklar tankegods som manliga tänkare tidigare bidragit med. En cirkel eller spiral bildas och den är svårbruten i och med det interna refererandet och får så en giltighet stöpt i en rigid form som inte gärna släpper in kvinnors influenser utifrån. Det blir fattigare och exkluderande om man så vill. Jag själv är inte särskilt annorlunda.

Med filosofer från ett halvt årtusende före Kristi födelse och med några tusen år yngre kristna mystiker som Böhme och Mäster Eckehart för att nu nämna några, återkommer han gång på gång till människan och människans upplevelse av att vara till – och Varat. Det blir många gånger så abstrakt att svindelkänslor infinner sig, men går tankarna att haka fast i något behöver man inte nödvändigtvis sväva iväg.

När den första människoliknande varelsen insåg sin egen existens är jag säker på att den tänkte något i stil med ”Vafan!?”. Detta uttryck har sedan genljudit genom historien; det har visserligen förfinats, blodats ned och vänts upp och ned på, men i bakgrunden ekar emellertid fortfarande detta ”Vafan!?”, alltså: Vad är vi? Varför? Hur? När? Orkar jag? Frågor som oroar, lämnar oss sömnlösa och ger en känslan av att vara sömlös. Och vi låter oss inte enkelt nöja oss med svar som att jaget är

en ren illusion, att det är omöjligt att dra upp dess gränser, att det knappast är något annat än ett konglomerat av schabloner och mönster, som under trycket av de vid varje tillfällena rådande intressena och situationerna hela tiden antar nya former.

Vi går inte gärna med på det. Vi söker något som håller samman oss, vi kan kalla det för själen, självmedvetande eller vad nu som faller en i smaken. Människan

söker tillflykt i mänskliga gemenskaper och sätter sin lit till religioner eller till vetenskapen som hon antar ger henne lugn. Hon tar tämjningens metoder, något som den europeiska kulturen alltid har varit villig att stå till tjänst med.

Om jag skall göra ett försök att ringa in vad László försöker göra, är det kanske att frigöra människan från religionen (och vetenskapen) genom just religiösa termer och med hjälp av religiösa tänkare. Ett försök att kolonisera tidigare för religionen och vetenskapen vigda områden; ”appropriera” ett språkbruk som har breda drag av Gud över sig. Ta exempelvis begreppsparet religiös/religion:

”Religiös kallar jag varje upplevelse som hjälper människan att komma över de inre barriärer som hon antagit vara oomkullrunkeliga”. Dessa har ”föga med religion att skaffa…I den religiösa upplevelsens ögonblick känner sig människan skranklös och gränslös” och ”skulle lika gärna kunna beteckna som katarsisk, omskakande, upplyftande…[m]ed ett ord som mystisk [e]ller ännu hellre som extatisk”. László frågar sig vad kännetecknet för detta extatiska är och svarar att det får människan att ”träda ut ur sig själv” och möta en ny horisont som ”ställer hennes eget vara i en ny belysning”. Människan blir medveten om att hon finns till men är lika på det klara med att hon inte alls hade behövt göra det.

Jag lever därför att jag lever, som Mäster Eckhart en gång skall ha predikat. Mer invecklat behöver man kanske inte göra det för sig. Eller som den karaktär i en Torgny Lindgren-bok, egentligen kan det vara vilken som helst, som menade att livet bara vore mer arbetsamt om det hade en mening. Ja, så är det nog.

Vad är då dessa exstatiska eller mystiska upplevelser som får ”människan att träda ut ur sig själv”? För mig var det en förnimmelse av att uppgå i någonting större, en känsla som öppnade något bortanför det jag ditintills tänkt var möjligt. Jag betraktade några björklöv och kände att de var små gröna liv vilka var lika mycket jag som någonting annat. Ingenting var enbart sig själv, det kan ha varit vad László menar vara en gudsupplevelse, alltså en ”metaforisk benämning för det dammbrott genom vilket något som fram till dess förefallit främmande och omöjligt att föreställa sig tränger in i ordningens normbundna värld”. Existens och icke-existens innefattade varandra och vad vi kan kalla ”livsenergi” genomströmmade alla ting och kroppar.

Men de exstatiska upplevelserna kan även vara ett ögonblick av förälskelse, där kärlekens ögonblick inte bara är

då man finner sig själv utan också det då man blir varse sin brist. Medan den älskade hos en främmande varelse ser all den trängtan och kärlek koncentrerad som han dittills sett som en del av sig själv, men som han aldrig på ett tillfredsställande sätt kunnat lägga till rätta i sitt inre, erfar han nu, drabbad av kärleken, att han har hamnat utanför sig själv. Han har funnit sin egen medelpunkt, men han upptäcker att den är utanför hans eget jag.

”Drabbad av kärlek”. Poetiskt.

Kärleken är överlag alltför romantiserad, men som tillstånd betraktat fascinerande. Jag älskar kärleken, kanske just för att jag inte kan förklara den samtidigt som den förlänar mig så mycket skönhet. Man överger eller förlorar sig själv, eller det man trodde var sig själv. I själva verket är det kanske så att ens medelpunkt inte

har ”förflyttat sig” in i en annan varelse, utan [att] denna medelpunkt har uppkommit först nu – identiteten är resultatet av annorlundaskapet. Och medan ögonen utslungar ”blixtar” och ”silverblicken” växer fram, uppstår misstanken att anledning till att man förlorar sig själv i samma ögonblick som man trodde sig ha funnit sig själv, är att själva tillvaron saknar medelpunkt.

Är det en skrämmande insikt? Det behöver inte vara det. Det är som det är och det blir som det blir. Känslan jag får är att det finns en misstänksamhet hos László mot all typ av verbalisering av gudsupplevelsen; att det är en upplevelse som undandrar sig allt konkretiserade och inringande. Ändå finns den.

Det är förlösande att ta del av en så brännande optimistisk misstro mot språk men också mot rådande och vår, tänker vi oss, upphöjda kultur och förfinade civilisation. Vi vidareutvecklar ständigt ett ”framstegsbegrepp, än med en evolutionistisk, än med en ’objektivt vetenskaplig mask’” med ett mål i sikte: att förhålla sig ”kallsinnig gentemot ögonblickets förtrollning…så snart mysterierna fördes på tal for de tidiga kyrkofäderna ut i häftiga förbannelse…[och] när Gud mot slutet av sjuttonhundratalet allt mer kom att avpersonaliseras…såg man dem som litade mer på sina inre erfarenheter än på vetenskapen som förryckta, svärmare, skönandar dem som blåste till reträtt, irrationella dem som vantrivdes i hierarkin, nihilister dem som inte ville samarbeta, och terrorister dem som ville koncentrera livet till ett enda väldigt ögonblick.” De ”förbrännande ögonblicken” är uppenbarligen farliga för samhället sett som sammanslutning-överenskommelse då de ”ifrågasätter kulturens och historiens allmakt” och att den enda arenan där fantasin fick (och kanske får) löpa fritt var i konsten om nu inte ”kulturens väktare” grep ”efter piskan för att mota också konsten in i ändamålenslighetens fålla”.

Försöker han frigöra dessa tillstånd där man inte ”kastar någon skugga”, låta dem vara och förnimmas som de förnims? Vill László, likt en Dostojevskij, inte till varje pris försöka beskriva dem med vad verktyg man nu tar till? Men vadan denna dragning hos oss att vilja förklara allt? László skriver att samhället eller vilken sammanslutning som helst bara kan

stå på måttets grund och skulle inte fungera om det inte var inställt på att bestå. Ögonblickets makt är farlig: det är då som det visar sig att tillvaron i gemenskap inte är livets yttersta kriterium och att varje fortbestånd är ändligt, ja, försvinnande kort, när det råkar i det tidlösa ögonblickets dödliga perspektiv”. Dessa ”utomordentliga” ögonblick skulle blottlägga en skrämmande sanning för människan: ”att det inte finns någon gemenskap som skulle kunna befria människan från förgänglighetens börda” och att ingen sammanslutning kommer hjälpa eftersom ”människan när allt kommer omkring inte kan räkna med någon…[d]et är det som alla kulturer försöker dölja, som varje religion gör allt – redan genom att ge det ett namn – för att skyla över.

Menar han att det i ögonblicket, det oförklarliga ögonblicket, rentav ligger något revolutionärt med en latent kraft att omdana, nedstörta? Förhoppningsvis. Låt oss då bejaka det oförklarliga! ner med alla förmenta förklaringar! kemisk balans i hjärnan kan dra dit pepparn vissnar!

Som ni märker hade åtminstone för mig en introducerande text till författaren och verket, antingen som inledning eller avslutning, smakat mumma. Mitt försök att förstå, med hjälp av nästan fler citat än egen text, resulterade bara i cirklar runt delar av vad essäerna tillsammans har att erbjuda. Vilka för övrigt heter Gudsupplevelse och gudstro, Vem blixtrar?, Navelns gåta, Gränsen och det gränslösa, Det gäspande kaoset, Det omöjliga samt den avslutande texten Ögonblickets kaos. Det ni. Det är djuplodat och fattigt på tempo men inte till innehåll. Essäerna bör idisslas och hållas i minnet i takt med att man borrar sig längre och längre in i texten. De överlappar och bygger på varandra och bildar tillsammans ett sammansatt något och man får gapa stort för att överhuvudtaget lyckas påbörja idisslandet av det. Och missa för bövelen inte bilderna som föregår varje kapitel. Bara de är värda en läsning.

Robert Salmela

Publicerad: 2017-12-22 00:00 / Uppdaterad: 2017-12-22 15:13

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7192

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?