Det är exakt elva månader sedan jag skrev om På sex meters djup här på dagensbok.com. Det var den sjätte boken i serien om det eleganta åklagarbiträdet Marianne Jidhoff, men samtidigt den första i serien jag läste. Nu har den sjunde boken kommit och som vanligt är det författaren själv som frontar på omslaget. Allt omgivet av snirkligt guld och glänsande pastell. Sedan sist har jag plöjt alla tidigare böcker i serien på kort tid, vilket gör mig nästintill vän med karaktärerna.

I De sju som såg har Marianne blivit befodrad till chef för den lilla utredningsgruppen där den matfriska men buttra kriminalkommissarien Torsten Ehn och den snutfagra kriminalassistenten Augustin Madrid samt deras två nya kollegor ingår.

En hyllad hockeyspelare hittas brutalt misshandlad till döds. Hans fru är misshandlad intill medvetslöshet. Marianne Jidhoff med kollegor sätter snabbt tänderna i fallet. Det visar sig att hockeyproffset kanske inte är den hjälte han utmålats som.

Jag tycker att det är viktigt och bra att svenska deckare blivit samhällskritiska igen. På sextio-, sjuttiotalet var Sjöwall-Wahlöö tongivande. Deras skildringar av samhället är legendariska och har ynglat av sig i åtskilliga Beckfilmer, där i varje fall de tidigare engagerade sig i samhällsklimatet. Nu för tiden engagerar sig många svenska deckare kring frågor rörande samhällets utstötta. Det är livsviktigt och angeläget. Men det finns andra sidor av myntet.

Jag fascineras av Marianne Gidhoffs liv på Östermalm med helt andra problem och tankar. För även om vi mestadels rör oss runt Östermalmshallen och suktar efter Mariannes ständigt närvarande vita tryffelpraliner från Ejes choklad så är livet i dessa kretsar för mig totalt annorlunda och väldigt spännande. Och även om Marianne har ett bra jobb och männen klasar sig runt henne verkar hennes självförtroende ständigt vara lågt. Hon känner sig för tjock och pendlar mellan tanken på att lägga av, gå i pension. Dessutom rör fallen hon blir inblandad oftast överklassmänniskor som bär på mörka hemligheter bakom de glänsande fasaderna.

Som jag skrev i inledningen så är jag numera inläst på karaktärerna. Jag diggar verkligen hur Denise Rudberg verkar ha gett sig dän på att den här serien ska ge utsatta kvinnor upprättelse och lösning. Det är många flickor och kvinnor som är utsatta och det känns bra att de i Denise Rudbergs deckare får upprättelse. Kvinnorna är alltid viktiga och lämnas inte åtsidan även om de till en början blivit dödade.

Språket är okonstlat och ytterst tillgängligt. Jag slukas lätt in i handlingen och kommer nära historiens karaktärer. Och det är nödvändigt för att kunna hänga med i berättelsens alla turer.