Recension

: Jag kallade honom Slipsen
Jag kallade honom Slipsen Milena Michiko Flašar
2017
Nilsson förlag
8/10

I would prefer not to

Utgiven 2017
ISBN 9789188155184
Sidor 244
Orginaltitel Ich nannte ihn Krawatte
Översättare Anna Hörmander Plewka
Först utgiven 2012

Om författaren

Milena Michiko Flašar, född 1980, är dotter till en japansk mor och en österrikisk far och lever idag som författare i Wien. Efter universitetsstudier i litteratur­vetenskap samt germanska och romanska språk debuterade hon 2008 med novellsamlingen Ich binOkaasan – Meine unbekannte Mutter (2010) och Ich nannte ihn Krawatte (2012).

Sök efter boken

Ibland räcker det. Ibland blir det för mycket. Hiro går på gymnasiet när han inte klarar det längre; trycket från föräldrarna, från samhället, från lärarna, från skolkamraterna: prestera, bygg en framtid, bli någon – eller gå under, som tjejen han såg hoppa från ett fönster flera år efter att puberteten och könsrollerna tvingat dem att sluta vara. Att vara eller icke vara. kompisar. Hiro väljer ett annat alternativ: han går in på sitt rum, stänger dörren, och blir kvar där. Föräldrarna lirkar, skäller, hotar, ger slutligen upp; ställer mat utanför dörren och lämnar honom ifred. Så där sitter han innanför fyra väggar medan månad läggs till år och försöker att Icke Vara. Reducera sig själv.

Tills det inte håller längre och han smyger sig ut, sätter sig på en parkbänk utanför sitt fönster som ett spöke. Kanske funkar det inte att stå utanför om man står så helt utanför att man inte ens ser andra människor; kanske funkar det inte förrän man kan sitta ibland dem och inte vara där. Men så finns det ju en annan som också kommer till samma park och inte är där, en medelålders man i kostym och slips som ser ut som om han bara är på lunchrast fast han sitter där i timtal och icke är. Och ju längre de sitter där, desto omöjligare blir det att inte börja prata med varandra.

Utbrändhet med åtföljande isolering och till och med död av överarbete är något av en folksjukdom i Japan; i Underground skriver Haruki Murakami om kontorsarbetare som till och med när de hamnat mitt i en terrorattack och är svårt sjuka ändå åker till jobbet. Tänk vilken tur att studerande och arbetare inte pressas på det sättet i andra länder, eller hur? Samtidigt älskar jag Flašars anslag; hur japansk romanen än blir, hur många japanska glosor hon än stoppar in för att understryka unika drag i samhället, så tappar hon aldrig allmängiltigheten. I takt med att Hiro och Tetsu lättar sina hjärtan blir de bara mer; den där reduktionen, klichéfieringen de båda tvingat(s)/(sig) in i har plockat bort allt utanpåverk och nu måste de vara ärliga med det som återstår, se sig själva och varandra.

Jag kallade honom slipsen har egentligen alla förutsättningar att bli ett pekoral, en mjäkig berättelse om vänskap som en lösning på allt. Men Flašar och hennes två huvudpersoner är inte så naiva. Snarare är det just det att det inte löser allt som gör empatin de visar varandra, djupdykningarna de gör i varandras utanförskap, så viktig; att se den som blivit osynlig, att vägra att acceptera att samhället bygger på utslagning även om man inte kan göra något åt det. Det är en roman om utmattning och uppgivenhet som ger mig något i ögonvrån, men också en jävla energi. En roman man läser ut på en eftermiddag men som stannar kvar; en djup, lätt klunk av alpkällvatten med både beska och sötma.

Björn Waller

Publicerad: 2017-12-17 00:00 / Uppdaterad: 2017-12-14 22:25

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7182

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?