Krönika

Japansk läsning

Det är tidig april och utanför tågfönstret blommar körsbärsblommorna. Inne i tåget sitter de allra flesta japaner och sover, men liksom i tunnelbanorna är det också två andra sysselsättningar som tar upp människors tid: mobiltelefoner och böcker. Knappast milsvid skillnad mot vad människor i allmänhet gör i Sveriges kollektivtrafik, ändå sitter jag själv och tänker på allt det jag tycker är annorlunda i det här landet. Hur får de ihop den starka inriktningen på konsumtion med den religiösa tro där målet är att bli fri från alla världsliga begär? Hur kan detta fridfulla land av artiga, vänliga människor också vara det land som varit inbegripet i diverse inbördeskrig och världskrig i princip från 1600-talet ända till 1945 och visat så starka kolonialistiska och militaristiska drag? Jag får inte ihop det, men tänker att kanske är det just därför att det är sådana ytterligheter som det går ihop. Kanske kan man kombinera shopping med andlighet, om det snarare är hängivenheten än själva aktiviteten som spelar roll. Krig eller fred, frihet eller slaveri, men alltid med samma noggrannhet och intensitet. Kanske förklarar det också att de människor som har som yrke att göra rent rulltrappsräcken eller vinka in bilar på en parkeringsplats, alla tycks lägga ner sin själ i arbetet.

Kan litteraturen hjälpa mig att få grepp om det japanska? På kvällarna sitter jag på min bädd på halmmattorna och läser Haruki Murakamis Sputnikälskling, Lian Hearns Över näktergalens golv och Kenzaburo Oes Mardrömmen. Det är tre väldigt olika böcker, frågan är vad de kan tillföra ett försök att förstå det land de alla utspelar sig i. Har de något gemensamt och i så fall vad?

Sputnikälskling är ett triangeldrama om kärlek, men kanske framför allt en existentiell diskussion om verklighet och dröm, och om hur man förändras av händelser och människor i sitt liv. Över näktergalens golv utspelar sig i ett fiktivt medeltida Japan, befolkat av krigare och sköna damer. Det är en sinnlig bok, full av beskrivningar av naturens ljud, dofter och skönhet men också av tortyr, fältslag och hjärtskärande passion. Mardrömmen slutligen är en samtidsskildring, om än skriven på 60-talet. Huvudperson är den unga mannen Fågel, vars hustru i inledningen av boken just ska föda deras första barn. Fågel fruktar sin förlorade frihet, och när barnet föds med hjärnbråck och spås dö inom några dagar är det blandade känslor som fyller honom.

Finns det då några betydelsebärande likheter mellan dessa böcker? Ja, det som slår mig direkt är att noggrannheten finns där. Australiensiska Lian Hearns bok beskriver genom att använda alla sinnen hur den japanska medeltiden såg ut, kändes och lät. Stenars placering i en zen-trädgård, byggnadstekniska detaljer i ett tempels tak: minsta detalj är exakt återgiven, och resultatet är en intensiv närvarokänsla. Berättaren K i Sputnikälskling är också han minutiös. Historien rör sig kring tre personer och ett fåtal platser, men dessa platser, och även vardagliga göromål som man inte skulle tillmäta mycket betydelse, skildras ytterst noggrant: en grekisk by beskrivs närmast anatomiskt detaljerat, K:s händelselösa resa till och väntan på en flygplats breder ut sig över flera sidor. Här finns närmast en besvärjelse av vardagen, kanske som motvikt till det mystiska drag som Murakami visar att människan rymmer och inte helt kan kontrollera. Även Fågels värld i Mardrömmen är detaljerat skildrad. Han är inte noggrann som karaktär utan känns snarare hafsig och oordnad, men han är ytterst närvarande i världen, inte minst kroppsligt när han mår illa, svettas, spyr och sover som en avdomnad. Han betraktar både sin egen och andra människors kroppar på avstånd, omväxlande äcklad och omväxlande mentalt avskuren från dem. Också andra detaljer i världen beskrivs noggrant, men här inte med avsikt att förföra, som hos Hearn, utan snarare att visa fram i ett kallt och nyktert ljus: så här ser det ut, det finns varken mer eller mindre.

Noggrannheten finns alltså, i den återgivning av miljö och omgivning som tycks putsad likt glasrutorna i ett skyltfönster i Ginza. Men hur är det då med ytterligheterna, och den eventuella kombinationen av desamma? Ja, de är inte lika lätta att urskilja, men motsatsparet döden och livet är i alla fall centralt i alla skildringarna. Mycket konkret naturligtvis i Hearns maktsaga, men också i Fågels svårigheter att handskas med det barn som fötts skadat och antingen kommer att leva med en svår hjärnskada eller dö – vilket tillstånd är att föredra? Hos Murakami förenas faktiskt liv och död, gränsen suddas ut – så kanske finns det något här som visar på möjligheten just att kombinera extremer och därigenom uppnå harmoni. Detta liknar också den eviga konflikt mellan pennan och svärdet som är så tydlig i Hearns skildring av det feodalsamhälle där en krigare helst ska vara lika skickad i att döda som i att skriva poesi. Man kan väl säga att medan svärdet dominerat under Japans historia råder nu pennans makt, och borgmästaren i Hiroshima skriver följaktligen ett brev varje gång något land genomför ett kärnvapenprov för att protestera mot det och uppmana till nedrustning. Den ena sidan av ett krigiskt arv – och den andra.

Alice Thorburn

Publicerad: 2009-05-04 15:11 / Uppdaterad: 2009-05-04 15:13

Kategori: Krönika

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?