Fågels hustru håller på att föda deras första barn. Fågel köper Afrika-kartor. Att resa till Afrika är hans stora dröm, en dröm han nu ser glida längre och längre ur räckhåll. Den klastrofobiska känslan förstärks ytterliggare när barnet föds med en deformerande hjärnskada. Läkarna menar att barnet antagligen kommer att dö och Fågels liv uppgår helt i febrig väntan på en frihet som samtidigt innebär fördömelse.

”Most men lead lives of quiet desperation” lyder en välciterad rad av Thoreau. Jag är böjd att som i Desperate Housewives lägga till ”And what do most women lead? Lives of noisy fulfillment?” I kulturen framstår ångesten över att binda upp sig nästan alltid som manlig. Kvinnorna skildras istället som de som binder fast, som vänder sig inåt och bromsar upp. Men svårigheten att balansera trygghet och spänning lär ju höra till de grundläggande mänskliga problemen, och man får väl förmoda att representationen av kvinnors beslutångest ökar i takt med att våra valmöjligheter gör det.

Och även om Fågels frossande i feghet och pendlande mellan den gnälliga hustrun och den förstående älskarinnan har mycket gemensamt med mer klichéartade framställningar är karaktärerna (möjligen med undantag för just hustrun) alltför levande för att anklagas för något sådant. Och människor är ju sällan så klichéartade som när de är olyckliga. Fågel spelar ut hela registret av misär, snuddar vid diverse drastiska lösningar, men nöjer sig oftast med att klanta bort saker och låta de flesta verkliga beslut glida sig förbi.

Mardrömmen är en roman inte om människovarandets svarta sidor, men om de grå. Och de grå nyanserna tror jag är mer avgörande för de flesta människors liv. De är helt enkelt vanligare. Och kanske är de i all sin trivialitet de svåraste att beskriva.

Fågel är en mänsklighetens triumf över litteraturen i all sin alldaglighet, svettlukt och beslutsångest. Och när han på något sätt kan försonas med sitt liv känner jag som läsare en slags försoning med mänsklighetens skitiga vardag. Det låter kanske högtravande, men är egentligen väldigt enkelt. Mardrömmen är som ett enkelt konstaterande: vi är inte bättre än så här. Men heller inte sämre.