Den högsta kasten är Carina Rydbergs kanske mest kända roman. Den kom 1997 och har ett uttryckligt syfte: att ta hämnd.
Berättarjaget heter Carina och är författare. Hon har många (alla?) likheter med Carina Rydberg själv.
När Den högsta kasten inleds har Carina fått tre romaner utgivna och är därmed författare på riktigt. Hon har dessutom skrivit ett filmmanus som rönt uppmärksamhet. Filmen Svart Lucia börjar få spridning internationellt.
Med förskottspengar från förlaget och en introduktion från regissören Daniel Bergman reser Carina till Indien för att träffa den uppburne regissören Shekhar Kapur. Hon hänger en tid ihop med en man som utsätter henne för sexuella övergrepp.
Det hinduiska Indien med alla sina gåtor och motsägelser utövar stark lockelse på Carina. Även kastsystemets outtalade regelverk fängslar henne. Som för så många västerlänningar på resa i Indien väcks hos Carina tankar om hierarkier och makt. Hur förhåller man sig till tiggare? Hur ser de högst rankade indiska männen på västerländska kvinnor? Kanske är det de vita som är den högsta kasten? En berusad engelsk turist påstår i alla fall det.
Tillbaka i Stockholm kämpar Carina för att uppnå status som stamgäst på krogen PA&Co. Det är en skenbart anspråkslös inrättning. Lokalen är liten, enkel och placerad på en bakgata. Men där råder ett obevekligt kastsystem. Vem som helst får inte boka bord. Alla hälsas inte hjärtligt välkomna. Och ska man ha PA&Co som vardagsrum krävs en välfylld plånbok. Här trängs kulturpersonligheter, karriärister och rika vid bardisken.
Författare är en kast för sig. Är de rent av den högsta kasten? Carina återkommer till den frågan. Den sårade författaren bär ett fruktansvärt vapen, sitt skrivande. Den upptäckten gjorde Carina redan som barn, på en resa med tunnelbanan då hon råkade ut för en kvinna hon instinktivt ogillade.
Jag vet inte varför, men jag hatar denna kvinna redan vid första anblicken och jag vill att hon ska sitta någon annanstans. Hon blänger surt på mig. Jag plockar fram dagboken. Det är en föraning; ett slags experiment. Jag slår upp boken och börjar skriva. Efter varje mening, tittar jag upp på kvinnan, ser henne i ögonen. (…) Efter ett par stationer reser hon sig upp och byter plats.
Carina blir kär i advokaten Rolf som är stammis på PA&Co. En period följer då han vagt besvarar hennes subtila signaler. Men när han slutar med det är det dags för hämnd.
De vet det nu; allesammans vet de om det, dådet jag planerar. Inte sällan kommer man fram till mig och vill prata om det: Jag har hört det, Carina, jag har hört ryktesvägen att du skriver en bok om oss, om det som händer här. Det ryktet är säkert sant, svarar jag. Det är nämligen jag själv som sprider det. Och jag vet att alla är rädda för mig, till och med mina kolleger, till och med de som kan ge igen.
Den högsta kasten förtjänar att inte falla i glömska. Dess teman – kvinnors kamp, kärlek, makt och hämnd – är tidlösa. Carina Rydberg har en fantastisk känsla för detaljerna i en händelsekedja, de små sakerna som bygger upp ett till synes omedvetet beslut hos en människa att agera. Hennes språk är avklarnat, här finns inget dödkött. Dialogerna är synnerligen realistiska, som om de faktiskt ägt rum, vilket de kanske har, åtminstone en del av dem. Den högsta kasten är en osedvanligt raffinerad metatext, en roman om en roman. Är det berättarjaget som utkräver hämnd, eller är det Carina Rydberg? Till och med berättelsen om hur bokens omslag kommer till finns med. Fotografiet är taget vid bardisken inne på PA&Co och föreställer Carina Rydberg.
Romanen utlöste en kulturdebatt för 21 år sedan. Det ansågs grymt av författaren att hänga ut Rolf och flera andra. Men i debattens andra våg försvarades Carina Rydberg. Gick man möjligen hårdare åt just henne för att hon är kvinna?
Genom åren har ju uthängningar förekommit i många svenska romaner. Så kallade nyckelromaner som August Strindbergs Svarta fanor, Leif GW Perssons Grisfesten och Cecilia Gyllenhammars En spricka i kristallen har fått mycket uppmärksamhet.
Verk med det särskilda ärendet att hämnas har också publicerats. På rak arm kommer jag på Jan Guillous Ondskan och Maja Lundgrens Myggor och tigrar.
Jag lämnar därhän huruvida Carina har rättmätiga skäl att hämnas och om hämnden tjänar sitt syfte. Var och en får döma själv.
Publicerad: 2018-04-21 00:00 / Uppdaterad: 2018-04-21 09:17
Inga kommentarer ännu
Kommentera