Jag har en tå som jag en gång bröt mitt av och nuförtiden verkar det som att det är den tån jag alltid slår i dörrkarmar och bordsben, just för att den gör så mycket ondare än de andra. Som om det fanns en mening med det onda. Och man svär en ramsa. Det är inte speciellt kul men inte heller så märkvärdigt.

Hur det är med Carina Rydbergs tår vet jag ej, men uppenbarligen har något i henne gått av, och det rejält, vilket ansatsen till denna nya roman vittnar om. Första raden lyder: ”Jag föddes död”. Det är svårt. Man lever men är död. Vad göra? Skriva såklart. Och genom att skriva blir det döda till liv, det vardagliga fantastiskt och kanske finns det ändå en mening med livets triviala djävulskap. Eller?

Det här handlar inte om att föra någon intrig framåt, inte egentligen. Omskriven är affären med Ernst Billgren. Han blir ett självskrivet mål för den häxformel som Rydberg snappat upp ur en bok. Genom att uttala formeln råkar folk illa ut. Men det är inte bara Billgren som får sina beskärda del: ben går av, fäder dör, bilar demoleras och i slutet tillskriver sig Carina förtjänsten av att Jesús Alcalá anklagas för svindleri!

Så var det det här med döden. Hon lever döden, fruktar döden och mest av allt drunkningsdöden. För att komma till bukt med den reser Rydberg till Maldiverna för att begå dykkurs samt få "cert" (dykcertifikat), och berättelsen svänger mot resedagbok och dykinstruktion. En ny omöjlig (dvs enkelriktad) kärleksaffär hinner se dagen, uppenbarad i en dykguide som självfallet får sitt mått av skäppan. Och resan går vidare till Egypten, åter till Maldiverna, till Borneo och Gotland och överallt faller människorna offer för Rydbergs svartkonst. Inte ens Lars Gyllensten lyckas undkomma.

Affären med Billgren visar sig i efterhand vara en komplott, ett stoff eller en installation i jakten på nya konstnärliga kickar. Jag skriver om dig, du skriver om mig och bägge hävdar sin rätt till sanningens korn. Det här är ganska roligt och underhållande och saknar inte komiska poäng. Rydberg visar sig också som en förträfflig observatör i det psykologiska spelet mellan kvinna och man. Ordknappt och enkelt fångar hon glimtar av beteendets bakomliggande orsaker.

I ett vidare sammanhang kan Djävulsformeln förefalla intressant i sin ambition att driva en litterär idé till sin spets, men som suverän berättelse hänger den ganska snett i allt för många trådar. Det blir aldrig riktigt intressant. Kanske ligger problemet i driften att skriva. Den högsta kasten skärpte förväntningarna och skulle då en bok klämmas fram i enlighet med det inslagna spåret, dvs att avbilda VERKLIGHETEN och inget annat än VERKLIGHETEN, stod inget annat till buds. Risken är förstås att det blir aningen trist – som i det dominerande avsnittet från Maldiverna. Då hjälper det inte hur många djävulsformler, reella eller imaginära, handlingen än tillförs.

Man kan inte tvivla på Rydbergs ärlighet, kanske inte heller på hennes mod, men när det kommer till avsikterna med denna bok sviker hon. Den djävulsformel hon upprepar boken igenom visar sig slutligen vara boken själv. Hon får sin hämnd på någons bekostnad. Frågan är vem det gagnar mer än henne själv.