Recension

: Maya
Maya Jostein Gaarder
2000
Norstedts
8/10

Vetenskapspoesi och sorgsna primater

Utgiven 2000
ISBN 9113008307
Översättare Ann-Marie Ljungberg

Om författaren

Jostein Gaarder är född 1952 i Norge. Han är verksam som författare och lärare, och undervisar i filosofi och religion vid Fana folkhögskola. Gaarder blev världsberömd med succéboken ”Sofies värld” och även ”Spelkortsmysteriet” väckte internationell uppmärksamhet.

Sök efter boken

Det tar några miljarder år att skapa en människa. Och det tar några sekunder att dö.

Ett citat ur boken som återkommer vid flera tillfällen under läsandets gång, och som sammanfattar ganska väl vad Jostein Gaarder vill säga med den här boken.

Handlingen är en smula förvirrande. I förordet befinner vi oss på fidjiön Taveuni, där John Spooke, fiktiv brittisk författare semestrar för att finna inspiration till sin nya roman. Där träffar han Frank, norsk evolutionsbiolog, som väcker hans intresse. Nästa del i boken är "Brevet till Vera" som John säger sig fått av Frank.

Vera är Franks fru och de har just separerat efter en tragisk olycka då deras dotter omkom, och brevet är ett sätt att för dem hitta tillbaka till varandra. I brevet till Vera berättas en helt fantastisk historia om livet, döden och vad som hände innan livet. I efterordet visar det sig att hela brevet är John Spookes egna ord, som han fabulerat fritt efter verkligheten.

Så får man slutligen träffa de verkliga Vera och Frank, och nu blir det lite svårt att skilja på vad som sägs när: om Vera och Frank talar Spookes ord eller om de är sig själva. Men däri ligger också själva poängen. Vad är egentligen verklighet och vad är fantasi? Finns det andra dimensioner? Och kan verkligheten överträffa sagan?

På en filosofisk och vindlande resa genom tid och rum vill berättelsen ge oss ett perspektiv på tillvaron, genom att förklara det fantastiska i att vi kommit att bli vad vi är i en händelsekedja som sträcker sig över årmiljarderna, och där sedan varje enskild händelse under det enorma tidsperspektivet har ansvar i vad som händer idag.

Det är dock först dryga hundrafemtio sidor in i romanen jag blir fast. Men då blir det verkligt spännande. De första sidorna kräver djup koncentration, och kan man redan lite om forskningen kring universums utveckling och den vetenskapliga världsbilden så höjer nog det läsvärdet en smula i inledningen.

En stor del av handlingen utspelar sig på Taveuni. Ett antal människor, totalt olika i både sätt, nationalitet och världsåskådning möts och diskuterar. Förutom John Spooke och Frank återfinns Ana, en ung kvinna som hos de båda männen framkallar en kuslig känsla av igenkännande. Det visar sig att de båda träffat henne – på Pradomuseet i Madrid. Hon är nämligen på pricken lik Goyas Maya.

Men hur kan en kvinna som lever idag vara så slående lik en kvinna som levde för tvåhundra år sedan? Historien som nystas upp är förtrollande, och gör det omöjligt att lägga ifrån sig boken. Det är en historia om klärvoajans, talmystik och kärlek, där en kortlek inte är helt obetydlig.

Språket i boken är vad jag vill kalla vetenskapsprosa, lite sakligt men ändå med finess. Människan omnämns som primaten, och Frank såväl som Spooke bär ständigt på en rädsla för att dö. När de ser sig själva i spegeln slås de av den sorgsna blicken från en åldrande primat, och deras högsta önskan är att leva för evigt. I boken formas ett så kallat manifest, som är ett manifest över livet. Här följer en del ur livets manifest, som också ger ett exempel på språket:

Den hemlighetsfulla vägen går inte inåt utan utåt, inte in i irrgångarna, utan ut ur irrgångarna. Upp ur kalla vätedimmor, roterande spiralarmar och exploderande supernovor har den hemlighetsfulla vägen gått. Sista etappen har varit en väv av självkonstruerade makromolekyler.

Det är mäktigt, och det är relativt djupt. Mängder av intressanta reflektioner framlägges, som att vi kanske förstår precis så mycket som man överhuvudtaget kan förstå av universum, med vår befintliga hjärnstorlek. Även om storleken på våra hjärnor vore tio till femton procent större, så finns möjligheten att vi trots det inte skulle förstå mer av universum än vad vi gör idag. Våra hjärnor är kanske precis så stora som krävs. Då kan man inte låta bli att fråga: är universum avsiktligt, och strävar det mot att förstå sig själv?

Det är en bok som är svår att beskriva, dels för sin invecklade handling och sina många teorier, men också för att undvika att gå händelserna i förväg. Det här är en bok att läsa! Men se till att du har god tid på dig. Boken är inget hastverk, och för att kunna tillgodogöra sig budskapet och reflektera över det under resans gång bör man heller inte hasta sig igenom den.

Med glädje skulle jag läsa om boken, för att ännu bättre kunna tillgodogöra mig vilka tankar Jostein Gaarder vill väcka med den här romanen. För det gör han onekligen.

Textutdrag (Visa/göm)

Johanna Look

Publicerad: 2000-11-24 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-03 20:26

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #34

2 kommentarer

[...] Ett citat ur boken som återkommer vid flera tillfällen under läsandets gång, och som sammanfattar ganska väl vad Jostein Gaarder vill säga med den här boken…” Läs mer [...]

 

[…] läser just nu Jostein Gaarders Maya. En i många avseenden besvärlig men fängslande bok. Djupt naturfilosofisk behandlar den […]

Måndagsfilosofi | 07 Alanya Oregistrerad 2013-12-02 23:14
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?