I filosofernas himmel, idévärlden, slår Sokrates och Wittgenstein vad. Sokrates, idévärldens president, ska bevisa att filosofi kan förvandla en människas värld till det bättre. Om han förlorar blir Wittgenstein president.

Ben, en helt vanlig 15-åring, blir den utvalde som ska lära sig att börja reflektera över filosofiska frågor och så småningom avgöra idévärldens framtid.

Sofies värld av Jostein Gaarder är redan skriven, men visst låter detta ändå originellt och tankeväckande? Är man lyckligare om man funderar över världen, eller mår man som allra bäst när man är lyckligt ovetande om det mesta?

Sofies värld är ingen helgjuten roman, men den har två stora plus: man får en historisk genomgång av viktiga filosofer, komplett med register längst bak i boken, och berättelsen har ett visst driv, komplett med oväntat slut.

I döda filosofers sällskap har varken eller. Olika filosofiska frågeställningar behandlas tematiskt (oftast i form av hetsiga dialoger om till exempel jaget, ödet, objektiviteten) och för den som inte ens läst filosofi på gymnasiet finns det säkert en del att reflektera över här. Men några namn eller kända begrepp som "Cogito ergo sum" eller "Das Ding an sich" lär man sig inte.

Det svenska förlaget har förmodligen en förhoppning om att man med en filmliknande titel ska associera till Robin Williams och unga entusiastiska män som törstar efter kunskap och frihet.

Men där Döda poeters sällskap var känslomässig och engagerande är I döda filosofers sällskap stendöd. Att säga att handlingen och karaktärerna är lövtunna är att smickra boken. "Lövtunn" antyder i alla fall en viss substans och den finns inte här. Det är ett mysterium varför Eyre har valt att berätta i skönlitterär form. Avsnitten som ska handla om Ben är pinsamt stela. Och om nu alla döda filosofer lever i en form av himmel faller väl diskussionen om liv efter döden platt?

Vill man lära sig något om filosofi är det bättre att läsa Sofies värld eller 20 filosofer av Gunnar Fredriksson. Vill man läsa en spännande berättelse kan man läsa i princip vad som helst hellre än det här. Och ja, slutet är precis det förutsägbara anti-klimax man fruktar under hela läsningen.