Religionsfilosofen Pascal skrev i en aforism att argument är det vi tar till när vi vill övertyga andra om att det vi redan tycker är riktigt. Alltså, först en åsikt som vi själva är nöjda med, sedan leta argument för att övertyga andra.

Tulsa Jansson tänker sig, i Du har svaren! – filosofi till vardags, att det skulle vara bättre om det fungerade tvärtom. Om vi började med de förnuftiga argumenten och sedan lät dessa bestämma våra åsikter så skulle världen bli mer genomskinlig och lättare att styra i förnuftig riktning.

Filosofi, menar Jansson, är den disciplin som är allra bäst på att tänka kritiskt.

Ur detta drar Jansson två slutsatser:

1) Alla borde vara bättre på att filosofera, mer filosofi i skolan och i det offentliga rummet.
2) Filosofer borde fungera som bollplank och livscoacher för att hjälpa folk att se klart på sin livssituation.

Det är svårt att bli sur på de här slutsatserna. Mer filosofi överallt, varför inte? Och när Jansson – i den andra av bokens två delar – ger exempel på hur en filosof i praktiken kan fungera som bollplank för folk som har frågor av typen: ”Jag vill byta karriär, men samtidigt inte” så verkar det fullt vettigt. Filosofen hjälper till att bena ut och prestigelöst skärskåda problemen.

Det som trots allt gör boken problematisk är att hennes syn på vad det innebär att filosofera är så urvattnad att alla måste hålla med henne. Detta diskuteras i bokens första del.

Filosoferandet presenteras som en aktivitet som inte har något med filosofer och filosofihistoria att göra. Det är något man kan göra utan förkunskaper, det räcker med att vilja. Det är talande att den enda filosof som lyfts fram är Sokrates och hans metod som bygger på en dialog där filosofen inte vet mer än den han talar med.

Om Jansson hade bläddrat lite i valfri läroplan för skolan så hade hon sett att det hon kallat att filosofera – att tänka kritiskt, att se de bärande argumenten i ett resonemang – är vad våra barn skall lära sig från dag ett. Undantaget skolministern som gillar katederundervisning så vill i princip alla andra som uttalar sig att barnen skall lära sig att tänka bort sig själva och sitt egenintresse och förhålla sig kritiskt till vad det nu är det är meningen att de ska tänka på.

Jag skulle vilja påstå att det som gör filosofer bra på att tänka kritiskt är att filosofer älskar att tänka kritiskt. Man går i närkamp med filosofer och filosofihistorien för att fullständigt kunna uttömma det kritiska tänkandets möjligheter. Filosofiska frågor är normalt så komplicerade att man inte egentlig mening söker ett svar, man är nöjd med att förstå frågans hela komplexitet.

Filosofer är experter på att se svagheter i ett logiskt resonemang. Det är därför inte uppenbart att filosofer är jättelämpade att lösa folks praktiska problem. När någon ställer frågan: ”Ska jag satsa på karriär eller barn?” så kommer de flesta filosofer att svara att frågan måste brytas ner i ett antal delfrågor som i sin tur går att ytterligare bryta ner. Filosofen är helt enkelt inte intresserad av att sluta tänka och leverera ett ungefärligt svar.

Tulsa Jansson är ordförande i det svenska sällskapet för filosofisk praxis. I sin bok argumenterar hon alltså för att vi behöver fler sådana som hon. Det skorrar lite illa. Det är lätt att misstänka att Pascal trots allt hade en poäng. Först har vi en åsikt vi gillar, sen letar vi argument för att övertyga alla andra.