Recension

: Livstid
Livstid Sven-Eric Liedman
2013
Albert Bonniers Förlag
8/10

Vi sitter här på livstid

Utgiven 2013
ISBN 9789100130381
Sidor 128

Om författaren

Sven-Eric Liedman (född 1939) var professor i idé- och lärdomshistoria vid Göteborgs universitet mellan 1979 och 2006. Generationer av studenter har stött på hans grundbok i politisk idéhistoria, i förstaupplagan Från Platon till Lenin (1972) och senast Från Platon till kriget mot terrorismen (14:e upplagan, 2005). För I skuggan av framtiden fick han Augustpriset 1997 och sedan dess har han skrivit bland annat Att se sig själv i andra (1999), Ett oändligt äventyr (2001), Tankens lätthet, tingens tyngd (2004), Stenarna i själen (2006) samt självbiografin Blickar tillbaka (2008).

Sök efter boken

Som tjugoåring åkte jag till Värmland. Från Lund till en folkhögskola på värmländska landsbygden. Från ett välbetalt jobb som verktygsmakare till studielån och drömska drömmar om mitt skrivande, som brutalt krossades som så mycket annat. Det valet tänker jag ofta på. Rent ekonomiskt var det ett jävla puckat val, men å andra sidan gav det mitt liv andra perspektiv som förmodligen hade gått förlorade annars. Om jag stannat kvar i Lund hade mitt liv sett helt annorlunda ut, inte alls denna ständiga fattigdom. Ingångslönen för en verktygsmakare låg då på runt trettiotusen i månaden. Men det var ett val som både förstörde och räddade mitt liv.

Livstid är en bok om livsval. Och vår ständiga strävan under vår livstid efter det vi mycket sällan når. Jag jobbade som parkarbetare på sommarlovet när jag gick i högstadiet. Vad jag minns, och återkommer ständigt till i tanken, var två äldre kvinnor som arbetat hela sina liv inom parkförvaltningen. Varje morgon när vi kom ut konstaterade ibland den ena, ibland den andra – med blicken riktad mot himlen – att ”det blir nog nåt…”. Ett vardagligt mantra klockan sju på morgonen. Jag förstod inte då vad detta ”något” syftades på, men under min tid där upplevde jag aldrig att det någonsin blev ”nåt”. Mycket märkligt. För egentligen blir det ju något hela tiden. Utifrån en livstid är detta faktiskt en mycket vacker tanke.

Det är svårt för en välkänd professor i idéhistoria att bli av med sin akademiska pondus. Jag läste idéhistoria två terminer på Göteborgs universitet. Första dagen mötte jag Sven-Eric Liedman. Var försenad och vilse, Liedman hjälpte mig rätt. En ödmjuk och snäll liten gubbe, i stor kontrast till den bild jag fick i min läsning av Från Platon till kommunismens fall. I den såg jag framför mig en mycket allvarsam professor, djupt försjunken i sitt arbete och socialt akademiskt skadad. Den bilden blev mer nykter efter det mötet.

Professor i idéhistoria. En liten gubbe med stor historisk kunskap om kunskap. Liedman inleder boken med att konstatera att han nyligen fått barnbarnsbarn. Gammelmorfar Liedman.

Det låter nästan bibliskt.

Han är en väldigt skicklig berättare. Men samtidigt djupt skolad i det akademiska, varvid hans personliga reflektioner känns mindre intressanta. Hans prosa är välskriven och lättläst. Kanske underskattar han sin läsarkrets något, kanske underskattar han sin samtid. Visst, språklig perfektion, men de mest personliga delarna stör helhetsintrycket och blir trots sitt lilla omfång – ibland långtråkiga.

Men Sven-Eric Liedmans essäsamling är en vilande bok, fylld av små historiska inblickar i kända och okända människors tankar, livsval och sökande under sin livstid. Som Søren Aabye Kierkegaards motsägelsefulla filosofi, som utmärker sig starkt i hans livsval; ett inte helt konsekvent liv – hans brott mot sitt samtida Danmark, mot den rådande filosofin och vetenskapen, mot religionen och kärleken.

Eller Christiane Vulpius, Johann Wolfgang von Goethes älskarinna som stannade kvar hos den själsligt hemlösa diktaren, trots all den skam detta val innebar i hennes samtid. Och prästen Erik Söderberg på skånska landsbygden där Liedman växte upp, som efter trettio år i Guds tjänst fick nog och drog till Stockholm för nyfunnen kärlek, lämnade sin fru och sitt liv i ordning och välstånd samt en gedigen konst- och boksamling. För kärleken. Han dog strax efter detta val. Inte alla livsval – i Söderbergs fall ett skamligt brott mot den religion han tidigare personifierat – leder oss till något konstruktivt.

En livstid, en samtid och livsval.

Men essäerna visar också vårt mänskliga förhållande till livets konstanter: en livstid och en besynnerlig död, tidens gång och livets ”inte än” och ”aldrig mer”. Tankar som genom historien alltid funnits obesvarade. Vi har systematiserat tiden: rent konkret räknar klockan ned vår tid kvar som varelser. För 1600 år sedan levde Augustinus, en människa som också bröt mot sin samtid genom att lämna sitt hemland och ge sig ut på havet mot det okända, vilket Liedman tar fasta på i boken. Augustinus skriver såhär:

Vad är alltså tid? Om ingen frågar mig, så vet jag; men om någon frågar och jag vill förklara, så vet jag inte.

Liedmans tankar om tiden är att den är självklar: vi lär oss som barn att det tar tid att laga mat, vi väntar otåligt. Men om tiden som fenomen vet vi ingenting. Vi har påtvingats en viss tid på jorden, en livstid. Men det innebär också att vi har ett slut. Ett livsslut, döden. Om den vet vi inte mycket mer än möjligtvis alla lugnande sagor om efterliv. Som när Sokrates, dömd till döden – utbrister en skål till det mänskliga, sin sista sanning med giftbägaren i högra handen:

Nej, nu är det dags att gå, jag till döden, ni till livet. Vilken väg som är bäst är okänt för alla utom för guden.

Ett ögonblick i en människa vilse som du och jag inför det oundvikliga i livet. Han valde att dö för sin övertygelse. Utan denna martyrdöd skulle filosofin se annorlunda ut. Utan detta martyrskap skulle han förmodligen inte ens anses som den västerländska filosofins grundare. Eftersom Platons utgångspunkt när han nedtecknade Sokrates försvarstal var en affektiv strävan att visa vem (och vad) man egentligen dömt till döden.

Döden är en stor del av livet. Större än vi vill göra sken av. Livet är en enda stor bearbetning av ett predestinerat slut. Om detta vet Sven-Eric Liedman, Sokrates och Kierkegaard lika lite som vi. Döden är brutal, därför kan vi sällan acceptera ett slut som ett slut.

Liedmans essäer är fint sammanvävda och berättelserna återkopplas vilket ger en vilande och sympatisk läsning. Läsning om människor som i sina val i livet trotsat eller strävat emot sin samtid. Det är just själva brottet som är temat i boken och som blir centralt i varje essä. Detta brott är även en ingång i Liedmans samhällskritik och det är först nu hans personliga tankar blir intressanta.

Själv skrev jag en punklåt en gång vars sista vers berör Liedmans begrepp och tematik.

”Ett liv
Tills död
En samtid, nej en livstid
Du sitter här på livstid!
Cyniskt kontrollerad
Det är bra”

Min ingång var förmodligen att jag upplevde att många intellektuella utvecklats till cyniker. Helt enkelt gett upp. Vilket är en feg och lat lindring. Ett bevis på att man kanske inte är särskilt intellektuell.

Men Liedman har inte gett upp, långt därifrån:

Verklig frihet i ett kapitalistiskt samhälle är att ha så pass mycket pengar och så begränsade behov att ekonomin inte blir ett bekymmer. Då kan du ägna dina livsval den tid de är värda.
”Är värda.” Det låter som en ekonomisk kalkyl. Men det får det inte vara. Vi måste återerövra språket från ekonomerna.
Livet, livstiden är det enda vi verkligen har. Varor kostar något, liv har ett värde. I valfrihetens samhälle är valen påbjudna, alltså tvång. /…/ Godtycke är inte frihet. ”Gör vad du vill, skit i andra:”
Du har alltså inte upptäckt att också du är en annan – för de andra.

Vi människor gör val som bryter mot den rådande normen; oreflekterat eller fullt medvetet. Ett val som ibland kan kännas vardagligt, men blir till en vändpunkt, ett livsval, som styr livet mot något nytt. Alla gör vi val i livet som krossar det fundament vi har under oss. Ett livsval kan vara konstruktivt, en nödvändig förändring till det bättre – men det kan lika lätt leda oss in i destruktivitet.

Liedmans samhällskritik är ett personligt val. Han engagemang har kritiserats i akademiska kretsar varvid hans vetenskapliga trovärdighet ifrågasatts. Men det är hans val. Liedmans brott mot sin akademiska samtid. Beundransvärt, enligt mig.

Han menar att den valfrihet vi fått är reduktiv. Den ger sken av en frihet, men är egentligen en absurd ofrihet. Vi sätter värde i saker som vi anses behöva, vi som konsumenter får ett värde. Det vi producerar eller konsumerar styr människovärdet. Underklassen betraktas med den människosynen som i princip värdelösa.

Liedman vill återerövra begreppet ”värde” från ekonomerna, där människan, du och jag, har värde. Ett människovärde som inte mäts i konsumtion och pengar. Det gör han genom att visa hur olika människor gjort val i livet, utifrån de förutsättningar deras samtid erbjudit och vidare hur deras val brutit mot det etablerade rådande, och därmed utmanat samtiden.

Underifrån och lite utanför vill Liedman bara konstatera:

Ordet livstid låter tungt: som livstids fängelse.
Och visst är vi fångar i den tillvaro till vilken vi föddes utan att ha blivit tillfrågade.
Men vi är också fria att försöka skapa något meningsfullt av åren på jorden.

Livstiden är allt vi har. Före livstiden finns vi inte och efter den – nej.

En vacker samling essäer som framför allt är fruktansvärt intressanta och givande, med några få undantag. Gammelmorfar liksom… Men som ger smak av eftertänksamhet och samhällsengagemang. Sånt gillar jag.

En klart läsvärd liten bok.

Håkan Kristensson

Publicerad: 2013-03-29 00:00 / Uppdaterad: 2013-03-28 06:44

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #5154

5 kommentarer

Bra skrivet! En fråga bara, som nog är mer till Liedman; var är kvinnorna?

Maria Oregistrerad 2013-03-29 11:09
 

En fråga till Maria: vilka kvinnor? De hsr ju alltid blivit tystade och är väl bara Arenth som kan anses som en stor filosof.

Hen Oregistrerad 2013-03-29 15:04
 

Bra reflektion Maria. Sven-Eric Liedman skriver om Vulpius bland annat, det finns fler kvinnor i essäerna. Prästen Söderbergs fru som lämnades för Herta Sönderberg, en ung flicka från trakten. Läkarhustrun Caroline Böhme som sedan gfite sig med författaren August Wilhelm Schlegel. Caroline Schlegel utmärker sig kanske, då hon själv var starkt färgad av franska revolutionens tankar och hade krav från sina föräldrar att bli läkare. Istället blev hon en viktig gestalt i universitetsstaden Jena. Problemet som Liedman tar upp var just filosofernas och författarnas homosociala vilja. Det var de lärda männen som stod i centrum. Liedman har en vilja att visa skillnaden mellan kvinnors om mäns möjligheter i livet. En kvinnas brott mot sin samtid var alltid knutet till att hon var kvinna. Männens brott var mycket enklare. Tex var det Vulpius som fick skit av sin samtid, inte Goethe.

Håkan Kristensson Redaktionen 2013-03-30 08:49
 

Herta Söderberg. (inte Sönderberg).

Håkan Kristensson Redaktionen 2013-03-30 08:51
 

”Hen”, det där var väl en grov underdrift…

Håkan Kristensson Redaktionen 2013-03-30 12:22
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?