Recension

: En ung kvinnas sista ord
En ung kvinnas sista ord Regine Stokke
2012
Forum bokförlag
6/10

Möta sitt öde

Utgiven 2012
ISBN 9789137137575
Sidor 281
Orginaltitel Regines bok: En ung jentes siste ord
Översättare Marianne Mattsson
Först utgiven 2012

Om författaren

forfattarfotostokke
Bild: Siv Johanne Seglem

Regine Stokke var en norsk ung kvinna som insjuknade i akut leukemi, började blogga och snabbt blev Norges mest lästa bloggare. Hon gick bort 2009.

Regine Stokkes blogg.

Sök efter boken

En ung kvinnas sista ord heter boken. När Regine Stokke fick veta att hon led av en aggressiv och svårbehandlad form av leukemi hösten 2008 startade hon en blogg, ”Face your fear”, där hon berättade om sin sjukdom och sitt liv under det sista året. Den utvecklades fort till Norges mest lästa blogg, enligt bokens baksidestext, och tusentals människor kunde följa hennes resa och kamp i realtid (nåja). I ett av de sista inläggen Regine orkar publicera uttrycker hon en önskan om att bloggen ska ges ut i bokform efter hennes bortgång, och det är den önskan förverkligad som nu finns att tillgå i bokhandlarna och som jag har läst.

Det är alltså något som liknar en (själv)biografi vi läser. Boken skildrar en vanlig tonåring, med vanliga intressen och som vill leva ett vanligt liv, men som hindras av sin sjukdom. Bokens starkaste sida, vilket man kan förvänta sig eftersom den är skriven i dagboksform, är att den verkligen är ärlig och okonstlad. Det är utan tvekan den sorgligaste text jag någonsin läst.

Det som gör läsningen så smärtsam är att man som läsare vet hur det kommer gå redan från början. Det blir extra tungt att läsa eftersom detta inte är en sedvanlig historia, skriven av en författare i efterhand och bearbetad som den generella skönlitterära texten, utan en skildring som sker dag för dag, utan någon visshet hos skribenten om vad som väntar. Regine skriver med förtvivlat hopp om benmärgstransplantationen: den måste fungera, måste göra henne frisk, för annars finns det inget mer läkarna kan göra. Hon skriver att det verkar bli bättre, att hon kanske ska stänga ner sin blogg och starta en ny, för att kunna lägga sjukdomen bakom sig. Som läsare ser man att man inte ens har kommit en tredjedel in i boken och förstår därför att det bara är en tidsfråga innan något måste gå illa igen.

Förutom att vara ett viktigt bidrag till spridningen av information om leukemi och blodtransplantationer lyfter boken också upp ett annat ämne som fångar mitt intresse, nämligen osäkerheten man kan känna inför läkarvården. I och med att textformen inte är en efterhandskonstruktion så följer man Regine och hennes familjs oro och ställningstagande till läkarutlåtanden, som i nästa blogginlägg har förändrats och också förändrat de drabbades förutsättningar och inställning till framtiden, i en handvändning. Dynamiken mellan bristande tilltro till sjukvården och det absoluta behovet av tillförlit till densamma finns som ett subtilt fortlöpande tema genom boken, och är ett viktigt ämne att belysa och problematisera.

För den mer litteraturvetenskapligt (eller för den delen filosofiskt) intresserade är boken en ypperlig källa till reflektion, eftersom formen är gränsöverskridande. Blir en blogg en bok bara för att den trycks och hamnar mellan två pärmar? Vilken skillnad gör mediet för upplevelsen av texten? Jag är själv osäker. I det aktuella fallet hjälps man av den tydliga historien och intrigkurvan (det vill säga att berättelsen inleds när Regine får veta att hon är sjuk och slutar med hennes bortgång), som för texten närmare berättelsekonventionen. Men boken innehåller också metatext och kommentarer till inlägg från kommentarfältet som gör att skillnaden mot att läsa Regines inlägg i hennes blogg blir liten. Det finaste i hela boken är när hennes mamma avslutar genom att (i berättande text!) skildra de sista dygnen, och detta tänker jag är en nödvändig del för att på ett naturligt sätt avsluta boken – mediet har således påverkat utformningen i någon mån.

Formmässigt är jag alltså kluven till En ung kvinnas sista ord, kanske för att jag är osäker på vad texten egentligen är: en historia, en självbiografi, en dokumentering – eller något annat, eller allt samtidigt? Därmed har jag också svårt att bedöma ifall metatexten och inläggskommentarerna är nödvändiga eller stör berättelsen. Men själva berättelsen är så fin att de sista 20 sidorna fick läsas med gråtpaus mellan varje. Läs boken om du vill bli förundrad, tacksam, hoppfull och berörd av en sann nedteckning av en ung människas kamp om livet.

Christina Skagert

Publicerad: 2013-03-28 00:00 / Uppdaterad: 2013-03-25 22:22

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #5158

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?