Efter att ett helt liv ha känt sig annorlunda, flera vändor i terapi, antidepressiv medicin och även en inläggning på en psykiatrisk klinik får Clara Törnvall till sist en remiss för att bli utredd för autism. Hon sliter med frågeformulär under en psykologs överinseende och plötsligt faller bitarna på plats. Det här är hon – den autistiska kvinnan. Men vem är egentligen den autistiska kvinnan? Finns hon ens? Clara beger sig på jakt i litteraturen och konsten, bland forskare, biografiska fakta och slutna grupper på Facebook.

På vägen är det är många laddade ord hon och läsaren måste ta sig förbi. Diagnosen som först benämndes Aspergers syndrom blev sedan högfungerande autism för att nu heta autism typ 1. Högfungerande förutsätter att det finns något lågfungerande men för att diskutera diagnosen vidare kommer man ofrånkomligen in på intellektuell kapacitet och varje steg är på minerad mark.

Jag tycker mycket om blandningen av de personliga erfarenheterna och de större resonemangen kring kultur, historia, psykologi och medicin. Hur funderingarna kring det egna jaget leder vidare till andras funderingar, till texter och bilder. Hur blicken förändras och hur författaren finner en gemenskap genom seklerna.

Jag kan dock bli lite frustrerad av vår nutida förtjusning i att diagnosticera sedan länge avlidna personer enligt de kriterier som gäller för ögonblicket. Visst, det minskar känslan av att känna sig ensam, udda och isolerad men diagnosen som sådan signalerar en exakthet som trots allt inte finns där när den det gäller är borta sedan många år.

Ett inslag är också insprängda porträtt av ”vanliga” autistiska kvinnor, som jag finner betydligt mindre intressanta, även om de breddar perspektivet. Där skiner det stereotypa klart starkare och svårigheterna de brottas med är tydligare.

Det är många av de autistiska kvinnorna, som passerar som neurotyper (alltså personer som inte har någon neuropsykiatrisk diagnos), som kombinerar krävande arbete med familj och socialt liv – och som befinner sig på utmattningens gräns, eftersom det som för de flesta går med automatik kräver ett ständigt analyserande och intellektuellt arbete. Samtidigt låter det ibland som om författaren tror att vi andra gör allt utan minsta ansträngning medan det nog snarare är så att de flesta har sådant som de får kämpa med men att autisterna har betydligt mer.

Jag hade kanske önskat mer tankar om att det rör sig om ett spektrum, att även om man inte kan vara ”lite autistisk” kan man ha flera av de drag eller svårigheter som ingår i diagnosen men är de inte tillräckligt många är man alltså inte autistisk. Det är också lite svårt att förstå varför diagnosen ställs genom självskattningsformulär om den autistiska hjärnan är så uppenbart annorlunda. Förmodligen handlar det om ekonomi men det är ändå en aning förvirrande.

Clara Törnvalls bok har startat – eller återupplivat – en debatt om diagnoserna och jag har undvikit att läsa artiklarna innan jag själv hunnit fundera över boken. Själv kan jag se både fördelarna och nackdelarna – man kan bli begränsad av en diagnos, låta svårigheterna man har papper på få förbli något man inte ens försöker arbeta med. Men man kan också få en helt annan frihet. Man kan få svar på varför något faktiskt är så svårt och man kan få hjälp av andra som har funnit vägar att tackla problemen. Man kan få stöd i skola och arbetsliv och man kan – helt enkelt – få känna sig som en människa.