Recension

: Den sårade divan
Den sårade divan: Om psykets estetik (och om Agnes von K, Sigrid H och Nelly S) Karin Johannisson
2015
Albert Bonniers förlag
8/10

Ett kalejdoskop av kvinnlig galenskap

Utgiven 2015
ISBN 9789100139650
Sidor 368

Om författaren

Fotograf: Caroline Andersson

Karin Johannisson är författare samt professor i idé- och lärdomshistoria i Uppsala där hon även är född (1944) och bosatt. I verk som Melankoliska rum och Kroppens tunna skal har hon visat att det går att skriva inlevelsefullt och pedagogiskt om medicinhistoria. Karin Johannisson har nominerats till Augustpriset i klassen facklitteratur ett flertal gånger, nu senast för Den sårade divan (2015).

Sök efter boken

Den sårade divan av Karin Johannisson är en bred idéhistorisk undersökning av kvinnlig galenskap under 1900-talet. Johannisson är speciellt intresserad av växelspelet mellan individ och sjukdomsidentitet. Hon vill studera hur diagnoserna har kunnat formas och användas för kvinnans egna syften. Men vad är galenskap egentligen?

Alternativa sätt att vara kvinna har alltid inneburit risk. För i samma ögonblick som hon överskrider den normativa kvinnligheten står alltid någon där (det kan vara hon själv) och ropar: Hon måste vara galen!

Johannisson inleder med att beskriva hur ett nytt kvinnoideal tar form i början på 1900-talet. Den Nya kvinnan skulle inte vara som sin mamma. Hon skulle vara fri och självständig, ha rätt till utbildning och arbete, få roa sig på sin fritid, uttrycka sig konstnärligt osv. Den Nya kvinnan stöptes också utseendemässigt om i en ny form. Klänningarna blev kortare och mer löst sittande, ansiktet sminkades, håret shinglades och kroppsidealet gick från kurvigt till hyperslankt. De kvinnliga typer som främst kom att representera den Nya kvinnan under 20-talet är flappern och garconnen men Johannisson nämner också bohemen, musan, salongsdrottningen, divan m.fl. Även om den nyvunna friheten kom tillsammans med en hel rad nya krav, och ofta var rätt ytlig, kunde kvinnor i högre utsträckning välja vem de ville vara. Men redan under 30-talet kommer bakslaget.

Definitionen av den normala kvinnan snävas in, sjukförklaring av avvikande beteende ökar. I en allt bredare ström sveper de nya jättelika mentalsjukhusen in de udda och ångestfulla.

Det som under en kort tid hade varit möjligt blev återigen omöjligt. Kvinnans plats var i hemmet och hennes viktigaste uppgift den som hustru och moder. Beteenden som föll utanför denna snäva ram klassades som olämpliga, osunda eller i värsta fall som tecken på psykisk sjukdom. Hysteri. Schizofreni. Paranoia. Tre av 1900-talets mest välkända psykiatriska diagnoser får kött och blod i Johannissons fallbeskrivningar av Agnes von Krusenstjerna, Sigrid Hjertén och Nelly Sachs.

Fallbeskrivningarna är gediget underbyggda av sjukjournaler, brev, biografier m.m. Till detta lägger Johannisson sin läsning av Agnes von Krusenstjernas och Nelly Sachs egna verk. De tre kvinnorna är ungefär lika gamla och har konstnärlighet och skaparkraft gemensamt liksom det faktum att de tidvis vistats på Beckomberga. De förenas också av samma längtan.

De vill alla vara den lilla flickan. Som innan allt började. Före ångesten. Före mentalsjukhuset. Före Beckomberga.

Likheterna finns där men i fallbeskrivningarna framträder också tre helt olika personligheter. Tre individer som använder sin sjukdomsidentitet på olika sätt och med olika framgång. Kontrasten mellan det torra läkarspråket i journalerna och Johannissons prosa, som ömsom är sakligt redogörande ömsom personligt reflekterande, bidrar till att ge läsningen djup. Jag får en känsla av att verkligen komma nära dessa kvinnor. Johannisson gör klart för oss att hennes undersökning inte ska läsas som en medikaliseringsberättelse (om den biologiska sjukdomen) eller offerberättelse (om den kvinnliga patienten som offer för patriarkala förtryck, könsnormer etc). Istället handlar det här om en aktörsberättelse som utgår ifrån att makten att definiera den egna sjukdomen finns hos individen.

Etiketter stabiliserar det sociala livet. Människan är underligt villig att låta sig placeras i fack och låta sig definieras eller omdefinieras i hopp om att på så sätt få någon fördel eller lättnad.

Visst ser jag att två av kvinnorna lyckas använda sin diagnos för att skapa sig ett större svängrum, framförallt när det gäller det egna kreativa arbetet. För såväl Agnes von Krusenstjerna som Nelly Sachs blir Beckomberga märkligt nog en fristad. En plats där de kan ägna sig åt sitt skrivande. Ändå är det är ofta plågsamt att läsa de tre fallbeskrivningarna. Här finns märkliga behandlingsmetoder, ångest, självsvält, kvinnoförakt, destruktiv sexualitet, maktmissbruk, förvirring, förnedring och framför allt en stor och ändlös ensamhet.

Berättelsen om Sigrid Hjertén är den som gör mest ont i mig. Ytligt sett förkroppsligar hon den Nya kvinnan. Hon är lång och slank. Alltid elegant klädd. En talangfull modernistisk konstnär vars ”suveräna färgsinne” får beröm av Matisse. Men hon är också en osäker ung hustru som inte förmår besvara sin mans erotiska längtan och känner sig tvingad att acceptera hans otrohet. ”Min själ blir alldeles ödelagd av ensamhet”, skriver hon i ett brev till honom. Sigrid Hjertén blir intagen på Beckomberga 1932, informellt på begäran av sin man och kommer i princip att tillbringa resten av sitt liv här. Hon får diagnosen schizofreni även om hon av anteckningarna i journalen mest framstår som apatisk och paranoid. Hennes tillstånd försämras och sänglägesbehandlingen leder till att hon glider in i själv och tappar kontakten med omvärlden. 1937 blir Sigrid Hjertén omyndigförklarad i samband med att hennes man tar ut skilsmässa, men hon får behålla sitt enkelrum och sin privatsköterska livet ut. Hon är en besvärlig patient som trakasserar personal och andra patienter. Skriker och kastar tallrikar. Hon slutar dock aldrig att bry sig om hur hon ser ut. Hon fortsätter att läsa Dagens Nyheter och hon ”talar gärna konst med utvalda medpatienter”. Mot slutet får hon nästan aldrig några besök. När Sigrid Hjertén avlider på Beckomberga efter en oskickligt utförd lobotomi 1948 har det gått tio år sedan hon slutade måla.

Bara på institution är det vilda och hämningslösa tillåtet. Det finns ett slags trygghet, till och med jämlikhet, i en plats där dårskapen är normal.

Den sårade divan påminner mig om förra årets bästa svenska roman Beckomberga – Ode till min familj av Sara Stridsberg. Här finns en respekt för individen och hennes möjligheter som går bortom vad som anses sjukt eller friskt. Men här finns också ett slags försonande beskrivning av mentalsjukhuset som institution. Agnes von Krusenstjerna lär sig manipulera läkare och sköterskor på Beckomberga. Hon kommer och går som hon vill och lyckas tigga till sig en hel rad andra förmåner. Nelly Sachs upprättar en speciell och förtroendefull relation till överläkaren Sten Mårtens och kommer att trivas på Beckomberga. Här får hon kraft att skapa. Men Sigrid Hjertén verkar aldrig riktigt kunna fånga läkarnas intresse. Av de tre kvinnorna i fallbeskrivningarna är hon den som verkar ha minst makt över sin diagnos. Men även hon gör något eget av vistelsen på Beckomberga. Hon blir aldrig ett offer. Det här är en viktig insikt. En av flera som Den sårade divan bjuder läsaren på. Johannissons bok påminner mig om ett kalejdoskop, som varje gång man vrider på det skapar ett nytt mönster. På samma sätt ger den här texten hela tiden upphov till nya frågor. Och nya insikter. Det är tragiskt, komiskt, absurt, lärorikt och oupphörligt fängslande. I år är Karin Johannisson nominerad till Augustpriset för fjärde gången. Jag hoppas att hon tar hem det.

Elisabeth Lahti Davidsson

Publicerad: 2015-11-04 00:00 / Uppdaterad: 2015-11-24 20:38

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6338

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?