Recension

: Beckomberga
Beckomberga: Ode till min familj Sara Stridsberg
2014
Albert Bonniers Förlag
8/10

”Jag är den enda som är fri att gå härifrån och allt jag vill är att stanna kvar.”

Utgiven 2014
ISBN 9789100135096
Sidor 357

Om författaren

sarastridsbergFoto: Caroline Andersson

Sara Stridsberg är född 1972 och bor i Stockholm. Hon arbetar som frilansskribent, dramatiker och författare. År 2006 belöndes hon med Nordiska Rådets litteraturpris för sin bok Drömfakulteten. Stridsberg har även översatt Valerie Solanas SCUM manifesto till svenska.

Sök efter boken

Jackies far Jim är intagen på Beckomberga. Jackie tillbringar sina tonår på institutionen, inte intagen men bergtagen. Hon struntar i skolan och åker istället ständigt till Beckomberga. I början för att träffa sin far, sedan alltmer för att hon har skapat ett band till platsen och dess människor. Sabina som har kärleksförhållanden med Jim och läkaren Edvard. Jim som har ett kärleksförhållande med Sabina men som förför sköterskan Inger för att få tillgång till morfinet. Jackies älskare Paul som mördat sin fru. Läkaren Edvard som tar med sig sina favoritpatienter på fester.

Och när sköterskan går genom de tomma sovsalarna och tänder daglamporna på den sista avdelningen på Stora Mans kastar han sig ut i natten med en enda önskan att någonting äntligen ska bära honom, en hand eller en vind, att någonting ska hålla honom kvar i världen, men han är bara ett tumlande bylte som vrider sig några gånger i luften innan det virvlar iväg över världens kant och slår i marken och krossas.

Berättelsen om Olof, den siste patienten, går baklänges. Efter att ha levt på Beckomberga i 63 år ska han ut i verkligheten då sjukhuset läggs ner. Men det är en verklighet han inte vill ut i, en verklighet han känner sig främmande inför.

”Och du, Olof, var är du?” Tårar droppar ner på händerna i knäet. ”Jag ligger ihopkrupen på Hamngatan utanför Nordiska Kompaniet i min vinterrock. Ovanför rusar människor förbi[…]”

Bredvid berättelsen om Beckomberga ligger berättelsen om världen utanför. Mordet på Olof Palme, Tjernobyl, styckmordet på Catrine da Costa. Världen utanför tränger inte in innanför Beckombergas väggar. Olofs enda hopp är Palme: ”Jag tror att Olof Palme tänker på oss som inte är så framgångsrika”. Det hoppet grusas då verkligheten kommer obehagligt nära och Olof får veta att Palme är död.

Beckomberga: Ode till min familj är en modern Bergtagen. Snöklädda landskap och liggkurer byts ut mot Stora Mans och Stora Kvinns, men fascinationen inför en specifik plats och dess människor är likadan. Jackie vill inte lämna Beckomberga, hon vill vara kvar bland de så kallat vansinniga. Hon vill höra till. Hon skapar vänskapsband och finner en sorts kärlek. Hennes ovilja att gå därifrån hör samman med rädslan att bli bortglömd och då inte längre höra till Beckomberga: ”jag antar att hon och alla andra redan har glömt mig som man alltid glömmer dem som har lämnat sjukhuset”.

Relationen mellan Jackie och fadern Jim är komplicerad: ”’Älskade du mig någonsin?’ ’Jag vet inte, Jackie, jag vet inte om jag gjorde det’”. Ofta är det han som är barnet i förhållande till sin dotter. Det är Jackie som oroar sig för pappan, det är fadern som oroar sin dotter. Jim ber slutligen sin dotter att övervaka hans självmord och jag kan inte avgöra om det är kärlek eller den yttersta själviskheten.

Jag skulle vilja att du var med mig på slutet. Om du kunde vara med mig på stranden, när jag går ut i vattnet, skulle jag inte vara lika rädd.

Tone Sundberg Brorsson

Publicerad: 2014-10-07 00:00 / Uppdaterad: 2014-10-06 09:08

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #5854

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?