Det var Harriets far som hittade på smeknamnet ”Harry”. Som psykoanalytiker kan jag inte undgå att skönja en klar önskan bakom det smeknamnet.

När huvudpersonen Harry (Harriet Burden, efternamnet en ordlek med det engelska ordet för ”börda”) beskrivs första gången i Den lysande världen ser jag ett kvinnligt Frankensteins monster framför mig. Snart nog får jag också veta att just Mary Shelleys skräckroman var Harrys favoritbok som tonåring. Men är det Harrys far som skapar ett Frankensteins monster i sin besvikelse att ha fått en dotter i stället för en son? Eller är det Harry som är Frankenstein i sitt skapande av konstnärsalias?

Harry är konstnär och får inte den uppmärksamhet hon tycker att hon förtjänar för sin konst. Hon misstänker att det beror på att hon är kvinna. Harry låter tre olika män med tre mycket olika karaktärer ställa ut hennes konst. En ung, snygg kille, en svart, homosexuell man och en ironisk äldre herre. Romanen blir på detta sätt en undersökning i om vi bedömer konsten utifrån något slags egenvärde eller bara som en spegel av sin upphovsman. Motsatsparen som undersöks är inte bara man/kvinna utan även svart/vit, ung/gammal, människa/maskin osv.

Romanen är upplagd som en antologi men känns mer som en deckare. Den fiktiva antologin består av Harrys efterlämnade anteckningsböcker och utsagor från allt från familj till konstkritiker. Upplägget känns lite märkligt eftersom en antologi sällan ser ut på det viset men det stör inte läsningen. I stället är det intressant att få olika synvinklar på Harrys feministiska konstprojekt. Särskilt konstrecensionerna där recensenten utgår ifrån att det är en man som skapat verken är hysteriskt roliga.

Det är en tänkvärd och läsvärd roman skriven på Hustvedtskt spänningsmanér där spänningen ligger i väntan på något slags okänd katastrof.