När jag läste "Frankenstein" under mina litteraturvetenskapliga studier fick jag lära mig att den handlar om människans oförmåga att kontrollera naturen. Att den kom till i sprickan mellan en ordning där människan underordnades Guds syfte och det löfte industrialismen gav om ett skifte i maktförhållandena – människan skulle ta makten över naturen. Monstret är resultatet av detta storhetsvansinne, en varning om den ondska som ligger dold i vår egen skaparförmåga.

Sedan dess har romanen fått många populärkulturella tolkningar. Vår mentala bild av Frankensteins monster är tydlig, trots att Mary Shelley i romanen aldrig ger en särskilt klart beskrivning av honom. Men innan den moderna tolkningen av romanen, innan vår kulturs omfamning och omdefiniering av Frankensteins monster – innan allt det finns Romanen. För dagens läsare är den inte vad man kan förvänta sig. Den är inte särskilt obehaglig och Den Galne Vetenskapsmannen är i själva verket en ganska beskedlig typ. Men den är förvånansvärt allmänmänskligt tilltalande. "Frankenstein" bubblar över av känslor och frågor inför detta att vara människa.

En viktig del av dess briljans är enkelheten – motsatsförhållandet mellan gott och ont, njutning och smärta. Frankenstein börjar sin färd i absolut lycka. Han har en kärleksfull familj och lysande karriärmöjligheter. När han skapat monstret störtar hans tillvaro och förbyts till det absoluta mörkret. Monstret å andra sidan skapas in i världen med viljan att söka sällskap, samhörighet med människor. Kapitlet när monstret betraktar den enkla familjen på avstånd, lär sig språk genom att lyssna på dem och läsa deras böcker, är skrivet utifrån upplysningsidén om att det finns en godhet i människan som kan komma till ytan under rätt förhållanden. Den ilska monstret upplever när människorna han lärt sig att älska tar avstånd från honom är ett exempel på baksidan av denna idé, om en människa förnekas av andra människor kommer hon att utveckla negativa egenskaper. På de här enkla känslorna spelar Mary Shelley, den absoluta värmen i mänsklig gemenskap och den absoluta kylan i att vara ensam.

"Frankenstein" är en tragedi. Bokens öppning, den ensamma hundföraren genom islandskapet, sätter den ödesmättade stämningen och lyfter ett av bokens viktigaste teman - ensamhet. Frankenstein själv förlorar alla han håller kär och kedjas vid monstret för evigheten, som i en grekisk legend tvingas han för alltid jaga sin skapelse i en ändlös jakt över öde mark. Monstret har förmågan och begäret att älska människor, men kan aldrig få det han längtar efter. Alla dramats aktörer är förlorare, drivna till slutpunkten av själva kärnan i deras drivkrafter - läsaren drabbas så av "Frankenstein" på samma vis som han drabbas av ett antikt drama. Den ohyggliga framåtrörelsen, det oundvikliga slutet.