Frankenstein är en fascinerande figur.

Speciellt som många verkar ha glömt av vem han är.
Mary Shelley skrev "Frankenstein, or the modern Prometheus" som en kommentar till den då (1816) sprillans nya företeelse som vi kallar vetenskap. Victor Frankenstein, en representant för den nya tiden, bestämmer sig för att vara Gud: han ska skapa liv, han ska ta död materia – likdelar – och blåsa in livets gnista i dem. Prometheus var ju han som stal ljuset från gudarna och gav det till människorna. Och Victor lyckas, han skapar en ful men intelligent och obestridligen levande varelse – Frankensteins monster kallas det, trots att frågan är om det inte är Victor som är den monstruöse.

Problemet är att när han sedan väl gjort detta så är inte hans skapelse nöjd. För precis som mänskligheten började göra under upplysningstiden några decennier tidigare börjar monstret ifrågasätta sin skapare: varför är jag här? Vad menade du när du skapade mig? Varför är inte världen som den borde vara? Min gud, min gud, varför har du övergivit mig? När Victor flyr i panik från monstret och vägrar skapa någon det kan älska vänder det sig till slut mot sin skapare.

"Frankenstein" är ett av litteraturhistoriens bästa bevis på att s k "genrelitteratur" kan säga något vettigt om världen vi lever i. Men Frankenstein har inte stannat kvar där den 19-åriga Mary Shelley lämnade honom. Hundra år senare satte Hollywood klorna i honom och gjorde honom bokstavligen till det han metaforiskt var från första början: monstret. För ärligt talat: visa tio inte fullständigt filmokunniga människor en bild på Boris Karloff och en på Colin Clive och fråga vem av dem som spelade Frankenstein, och de flesta kommer att säga: han den där två meter långe med ärr i pannan, skruvar i halsen och möjligen grönt skinn. (Det var ju svartvitt, men på något vis är alla övertygade om att han är grön.) Efter några hundra kopior och uppföljare är det klart att när vi säger "Frankenstein" så menar vi monstret. Inte skaparen, utan skapelsen. Inte den som utmanar Gud och i sitt storhetsvansinne försöker lösa frågor som inte var menta att lösas, utan en ganska korkad, klumpig och nätt och jämt talkunnig jätte som alltid handlar ont därför att han inte begriper bättre. Gränsen mellan vetenskapsmannen och hans abnorma skapelse har försvunnit, båda är lika förkastliga, och Mary Shelleys frågvisa och vältaliga varelse har nästan helt försvunnit.

Vore jag pessimistisk skulle jag kunna hävda att just den där jämställdheten mellan den galne framstegsmannen och det korkade monstret gör Frankenstein till det mest relevanta av de klassiska monstren just nu. I USA håller kristna grupper på att avskaffa evolutionen per domstolsbeslut, vi är på väg mot öppet krig på grund av några korkade skämtteckningar när nyheten om dem sprids via bredband och satellit, och när AIDS och fågelinfluensa hotar göra mos av oss hamstrar vi falsk medicin på eBay eftersom läkarvetenskapen står lika handfallen nu som när Mary Shelley skrev om pesten – de är upptagna med att sätta in nya silikonbröst på en aldrig sinande rad Big Brother-Lindor för att blåsa en livsgnista i karriärer byggda av kadaver.

Vore det inte skönt om vi äntligen kunde släppa taget snart? Ta fram skalpellen och äntligen sära människa från monster. Ställa frågor i stället för att skrika slagord. Acceptera i stället för att förskjuta. Visa att våra framsteg någonstans kan leda till en bättre värld, inte bara effektivare skräckvisioner. Som salig Bill Hicks sade, it's time to evolve. Go!

Schack matt
	Björn W recenserar Mary Shelleys "Den sista människan". Till recensionen