Zoes pappa ligger på sjukhus. Han vet inte om han vill leva längre. Ibland orkar han inte ens träffa Zoe och Zoes mamma.

”Hejdå”, skriver han på en liten lapp som han skickar ut under dörren när vi kommer för att hälsa på.
Vi hör hur han gråter där inne.
”Vill han inte bli frisk längre?” frågar jag.
”Jag tror att han har glömt vad frisk är”, säger mamma.
Hur kan man glömma frisk?
Hur kan man glömma mig?

När pappa inte vill åker Zoe till sjukhuset ändå. Där träffar hon Sabina, som blir hennes vän den här sommaren, när pappa ligger på sjukhus. Sabina är simmerska. Hon har varit med i VM, säger hon, och en dag ska hon simma över Stilla havet. Hon säger att flickor kan göra allt de vill.

Det finns inget vatten kring sjukhuset, men Zoe och Sabina simmar ändå, i gräset i parken. De pratar om livet utanför sjukhuset, om möjligheter, och när Zoe frågar om Sabina tror att hennes pappa ska komma ut snart svarar inte Sabina lugnande och överslätande, som man kan tänka sig att andra vuxna gör. ”Hur ska jag kunna veta det?”, svarar Sabina. ”Jag är väl inte synsk heller?”

De båda omaka vännerna, barnet Zoe och den vuxna Sabina, tar stor plats i boken. Pappan är ju inte där, men Sabina är där. De springer i sjukhusets trappor, dyker från parkbänkar, simmar i gräset eller bara ligger och vilar. Sara Lundbergs bilder är färgstarka, rena, underbart vackra och liksom vilsamma. Här finns definitivt en skönhet, som på trots.

Dyksommar är skriven som en återberättelse, ett minne. Vissa saker är inte riktigt klara för berättaren. Vissa saker är annorlunda än nu. ”Jag tar bussen själv. Fick man det? Jag vet inte. [---] Det var en annan tid. Vi barn gjorde lite som vi ville.” Det är ett relativt ovanligt berättargrepp när det gäller barnböcker, men i det här fallet är det alldeles på pricken. Distansen i de där avsnitten behövs för att göra de mer direkta, det fruktansvärt drabbande i den lilla flickans undran hur pappa kan välja bort henne, vilja välja bort hela livet, uthärdliga.

Det är inte så här jämt. Ibland mår pappa dåligt, och då behöver han vara på sjukhuset. Ibland går det ganska bra ändå, men just det här var sommaren när Zoe blev vän med Sabina. Sommaren när pappa inte ville leva.