Det är skillnad på att vara sjuk och att vara sjuk, något som vuxna oftast är mer än medvetna om. När nallen i början av Vem är sjuk? har ont i magen som inte går över och blir till mer ont i magen, måste nallen åka till sjukhuset.

När jag som vuxen läser går det väldigt fort från att nallen har ont i magen och inte vill äta trots att det är lasagne, till att pappan ringer sjukhuset och de måste åka dit. För så säger doktorn. För mig är frågan om man ska åka till sjukhuset mycket mer komplex än så. Framför mig ser jag definitioner på ont och ont, telefonkö till sjukvårdsupplysningen, väntan att se om det blir bättre eller sämre. Och oron över att det ska vara något mer än bara magont.

Händelseförloppet i Vem är sjuk? är mer så som jag skulle önska att ett barn uppfattar det. De vuxna är lugna och trygga, de tröstar och fattar rätt beslut. Trots att sjukhus är läskiga och att människor där har ont upplever jag ingen rädsla. Och det skrämmer mig på något sätt, för så är det inte på sjukhus!

Dessutom är allting grönt, precis så som det är på sjukhus! Soffan, väggarna, sängarna, kirurgernas kläder. Det brukar sägas att grönt används på sjukhus för att det verkar lugnande, men jag upplever inget lugnande med sjukhusgrönt. Oftast är det ju inte farligt att vara på sjukhus, utan det är där man får hjälp och blir frisk. Så är det även för nallen, men jag saknar den naturliga rädslan för att vara sjuk.

Ickerädslan blir till stolthet när nallen får komma hem från sjukhuset, då får hon visa upp ärret för alla utom fågeln för hon är sjuk. Men inte så sjuk att hon måste åka till sjukhuset.