Stina Wirsén har gjort något oerhört. Hon har skrivit en bok för barn, om barn, som far illa!!! Det har hon ju gjort redan tidigare i och för sig, redan 2015 släpptes Liten som också var ett samarbete mellan Rädda barnen och Bonnier Carlsen. I Liten skildras barnets utsatthet för våld och hur hen sedan hittar vuxna som kan hjälpa och slipper således bära allt sitt bagage själv.

Men Var är Sigges hemma? är annorlunda, den handlar om något mer svårgripbart. Det är samma anledning som gjorde att jag kände mig manad att inleda denna recension med en mening följd av tre utropstecken. Det här är en bok om det oerhörda i att en förälder inte klarar av att vara just förälder och andra måste kliva in.

Sigge får leka själv.
Sigge hittar lite mat här och där .
Ibland finns ingen mat att hitta
fast Sigge letar överallt.

Sigge är liten och ensam.

Ska det vara så?

Nej!

I Var är Sigges hemma? möter vi Sigge som är ganska liten i bokens inledning. Han är ute och leker på gården, och det finns ingen som kollar till honom eller som vet var han är. Han bor tillsammans med sin mamma, men hon är så trött att hon sover hela tiden och missar att ge Sigge mat, och att tvätta hans kläder. En dag kommer vuxna hem till dem. En pratar med Sigge, andra pratar med mamma. Allt förändras, trots att det enda Sigge vill är att mamma ska vakna.

Sigge vill inte prata med den vuxna.
Men vuxen pratar ändå.
Hon säger:
- Visst heter du Sigge?
Sigge svarar inte
Hon säger:
- Jag heter Siv och jag ska hjälpa dig.
Siv ställer fram en liten smörgås och ett glas mjölk.

Min vuxna, professionella, blick som efter flera års arbete med utsatta barn förstår att det är socialtjänsten, kanske polisen eller sjukvårdspersonal som kommer hem till Sigge och mamma. Att det som händer sedan sker som följd på myndighetsbeslut. Att Sigge, för att må bra och att utvecklas, inte kan bo kvar med en mamma som glömt vara mamma, utan behöver vuxna runt omkring sig som ser honom. Han blir jourhemsplacerad, sedan familjehemsplacerad, hos en familj som ser honom på ett sätt hans mamma säkert ville men inte kunde. Det är ett smart grepp att inte värdera eller ens namnge de vuxna som kommer in i berättelsen, utan snarare beskriva dem. Låta deras närvaro och handlande ta plats. Det understryker barnperspektivet, och säger oss något om var barnets blick är riktad. Dess uppmärksamhet.

När jag fick boken för att skriva om den så visade jag den för min chef. Jag jobbar om dagarna inom polisen och utreder brott mot barn. Vi träffar barn som utsätts för fysiskt eller sexualiserat våld. Min chef läste igenom boken och kom tillbaka med den efter en stund och sade: ”Det är ju det HÄR som gör ont på riktigt.” Det vi jobbar med går ju att ”ta” på: Blåmärken och annat. Det blir ofta tydligare, medan omsorgssvikten glider oss ur händerna. Missförstå mig inte. Jag säger inte att det är bättre. Såklart. Men det är tydligare. Jag tror inte att jag och min chef är ensamma om den känslan, och det är dit jag vill komma med mina tre utropstecken i recensionens inledning: Dessa barn finns överallt. De som inte blir omhändertagna på det sätt som är alla barns rätt och behov. Det gör i sin tur att de är osynliga. Många vågar inte ens gå till den del av sitt inre där vi förstår att barn faktiskt kan ha det oerhört dåligt hemma.

Men den här boken ger också hopp. Var är Sigges hemma? kommer med samtalsstöd längst bak. Den lämnar inte mig som vuxen ensam med alla frågor som potentiellt kan komma efter att man läst boken för barn. Jag tänker att det är en förutsättning för att folk ska våga läsa, eftersom man måste ta ansvar för vad den väcker. Sigge får det bra i slutet, eftersom han hamnar i ett sammanhang där det hans mamma inte förmår överbryggas utan att för den skull sudda bort Sigges mamma ur hans liv.

Vem säger åt Sigge att han ska
borsta tänderna? Vem hjälper
Sigge att borsta, fast han
Egentligen kan själv?

Vem säger:
- Godnatt lilla Sigge och godnatt
nallen som heter Siv?

Det gör Leya och Patrik.

Den här boken handlar om just det: att synas och att det finns olika sätt för saker att bli bra. Boken sätter ord och bild på barnen som omhändertas och familjehemsplaceras. Men öppnar också upp för oss som finns runt om kring alla barn att samtala om svåra saker. Saker som jag vet att många barn dessutom har erfarenhet av i olika grad.

De allra flesta barnen vill sina föräldrar väl. Älskar dem trots att de inte kommer ihåg hur man gör. Ja, till och med när de är elaka. Ibland blir det bättre på andra sätt än vi önskar. Ibland blir det inte det. Ibland blir det inte bättre direkt, men så småningom.