Det går mot vinter. Andedräkten blir till vita moln i luften framför en, men Haren vet inte vad vinter är för någonting. Kanske är det en väldigt ung hare (om än med en ganska medelålders mentalitet)? Kanske har Haren en tendens att förtränga allt som känns jobbigt?

Kanske är det inte meningen att man ska analysera bilderboksfigurers mentala tillstånd, men lågstadiebarnen som jag läser den här boken för undrar också, om än inte i samma termer. Roligt har vi alla fall. Haren är en sådan där figur som man liksom balanserar på gränsen med: ska man skratta åt honom eller känna med honom? Eventuellt lite av båda.

Redan på första sidan slår Per Gustavsson fast att Haren ”tycker om de dagliga rutinerna”. Sköta om morotslandet, rensa ogräs, sortera morötterna och bära hem dem. I det han gillar med rutinerna ingår kanske inte att behöva springa från den riktigt läskiga räven – hiskeligt tecknad med enormt gap och sylvassa tänder – men det är också ett återkommande inslag i livet. Det lunkar på.

Men så plötsligt, en morgon framför spegeln:

Haren tvärstannar! Vad är det han ser?! Ett spöke?!
Haren känner att han fryser och svettas samtidigt.
Benen domnar och det kryper i ryggen.

Haren är inte Haren längre.

Och det är inte bara Haren – hela världen har blivit vit. Haren stapplar omkring, chockad, men förändringen är obeveklig. Det är bara att gilla läget. Och kanske, kanske är det inte helt fel att kritvit smälta in i den snöiga omgivningen?

Sen kommer vintern är en underfundig berättelse om hur jobbigt och läskigt och nödvändigt och härligt det kan vara med förändringar. Lite av en modern fabel med rolig slutkläm, som dessutom öppnar upp för allsköns samtal om vad som händer med natur och djurliv under vintern. Kul för stunden, men också psykologiskt tänkvärt. Ibland är det nödvändigt att anpassa sig, och ibland är det till och med ganska roligt.