Känslor är livsviktiga. Att kunna identifiera och känna dem både hos sig själv men också hos andra gör att vi bygger empati, medkänsla och förståelse. Alla känslor är okej men vi måste hitta strategier för att hantera dem utan att skada andra eller oss själva.

Kompisen blir arg av Moni Nilsson med illustrationer av Per Gustavsson är en av de bästa böcker jag någonsin läst om känslor. Här handlar det om vänskap och hur svårt det kan vara. Kompisen är en nalle och här får ilskan honom att brinna upp. Han kan inte sluta bråka, fast han vill. Han vill bita, riva och förstöra. Så stark är arg-elden.

Kompisen längtar är en annan del i serien. Den kom första gången 2010 men ges ut 2021 igen av En bok för alla. Här får vi möta nallen Kompis när hans Olivia ska åka bort. Utan honom, för det går inte att han följer med säger Olivia. Han kan ju leka med Dockan under tiden tycker Olivia. Det blir väl kul. Men hon vet inte att det inte går att ha kul när man längtar. Olivia vill inte att han ska gråta för då blir hon också ledsen.

Kompisen vill inte att Olivia ska bli ledsen.
Han ler lite grann.
– Du får vinka i fönstret, säger Olivia,
och pussar honom en gång till.
Sen tar hon sin väska och går.
– Hej då, viskar Kompisen.
Kom snart tillbaka.
Kom helst nu på en gång!

Men Olivia kommer inte tillbaka. Nere på gatan står Leo med ett metspö och ser väldigt glad ut. Olivia skuttar och hoppar där nere på gatan. Så glad är hon att få åka iväg ifrån Kompisen. Hon dansar iväg utan att vinka hejdå.

Olivia lämnar ett hål efter sig.
På gatan och i Kompisen.

Det här är en bok sprängfylld av längtanskänslor. Medan Oliva är borta sitter Kompisen länge kvar i fönstret. Urlakad och blek. Det regnar på fönstret. Från insidan. Men ändå hoppas Kompisen på att Olivia ska ångra sig. Att hon ska komma tillbaka nu.

Alla vet ju hur sakta tiden går när man längtar. Hur väntan blir allt som finns. Illustrationerna gestaltar detta tydligt. Kompisen är som en lealös trasa trots att Dockan och de andra leksakerna försöker få med honom i lek.

Han kan inte äta.
Han kan inte leka.
han kan bara längta.

Tänk om Olivia glömt bort honom? Det hjälper lite, men inte helt att Olivas mamma samt Dockan bryr sig om honom när det blir kväll. Men det hjälper inte mot mardrömmarna.

Tackolov kommer det en morgon. En ytterdörr öppnas och Oliva är hemma igen! Med en överraskning till Kompisen. Här blir det lite sensmoral, men det ger berättelsen en extra dimension och stärker banden mellan Kompisen och Olivia.

Illustrationerna förhöjer texten, och förstärker Kompisens känslor för Olivia och saknaden efter henne. Det jobbas med kroppshållningar, gester, ögonkast och färger på ett milt men ändå lagom tydligt vis.

Det här är en viktig historia som beskriver längtan på ett poetiskt vis. När poesi är som bäst koncentrerar den känslor och gör dem vassare, starkare och mer drabbande. Precis så är det här. Kompisen längtar är en stark bok om hur längtan nästan, nästan kan förtära. Men om man har lite tålamod och orkar längta lite, lite till så ordnar det sig. Det här är en bok som vänder sig till människor mellan tre och sex år, men jag som vuxen kan också känna igen mig och hitta tröst. För det är ju som Kompisen säger:

Han har ju Olivia. Och Olivia har Kompisen.
De har varandra.
Och då är man aldrig ensam, tänker Kompisen.
Då har man alltid någon att längta efter.
Som tur är.