Det finns många författare som på olika sätt bearbetat Förintelsen i sina dikter eller texter. Få har kanske ändå levt så fullkomligt i dess skugga som Nelly Sachs. Förlusten, sorgen och tomheten genomsyrar hela hennes poetiska universum.

När Sachs kom till Sverige från Tyskland 1940 hade hon över huvud taget inte publicerat dikter. Där satt hon sedan i sin lilla lägenhet och läste och översatte och skrev, skrev för alla dem som inte längre kunde.

Och den fångna flyktingens hjärta
Sprängs av sin kallelse: att vara sår -

Nelly Sachs är ett sår. En ständigt, stillsamt men oupphörligt blödande gravskrift över döda, vilsna, föräldralösa, förlorade.

Och jag undrar om inte sorgen blir en identitet till slut. Precis som vissa människor mer trivialt blir Den övergivna eller Den olyckligt förälskade. Hon blir elegin. Gråterskan.

Bakom dörren
drar du i längtansrepet
tills tårarna kommer
I denna källa speglar du dig -

Kanske finns där till och med en frustration över ältandet. Men jag tror att det är ett kall; hon gör det för att det måste göras. För att hon är den som har möjlighet.

Det kunde bli outhärdligt, svårintagligt, om inte hennes texter hade en sådan värdighet och stillhet. Det kan vara dunkelt och där kan finnas dimensioner, allusioner på judisk mystik, som man kanske inte riktigt förstår, men det spelar mindre roll. Här finns en känsla och ett minne att bära med sig. Nelly Sachs har formulerat det som knappt kan sägas. Det är bara att, lika stillsamt och smärtsamt, ta emot.