Samuel Beckett kastade in handuken 1989 och han hämtade nobelpriset 1969, så var det, men priser var inte vad han väntade på, något annat var liksom mer angeläget, av större vikt

åh, hjärta du är blott ett stort
hål uppfyllt med lort

men inte skrev väl Beckett dikter, dramatik och romaner, det glömmer man inte om man stött på honom tidigare, men dikter, jo då, några har redan varit publicerade, bland annat i Allt om Böcker nr 4/5 1998, ett temanummer om Sam, men inte en hel diktsamling, nej, det har jag aldrig hört talas om, det måste vara en efterhandskonstruktion, okej, då så, vilket genidrag av den svenske förläggaren och översättaren, även om det tidigare har funnits samlingar på engelska och franska, men vi svenskar har fått vänta, till nu, och visst har det saknats slår det mig när jag håller boken i min hand, det är ett gyllene tillfälle att få nära det beckettska, inte gränsle över en grav, men väl en introduktion till det gåtfulla, enkla och självklara

Kvickhet från en tok chockerar
som när en droskhäst galopperar

värre än så behöver det inte vara, inte mindre heller, Beckett som kunde vara så svår, så intellektuell, när han som ung och lovande såg prestige i omöjliga ordvitsar och litterära hänsyftningar som endast den mest inbitne litteraturforskare kunde upptäcka, vanligt folk blir utanför om det inte vore för översättarens nödvändiga noter och kommentarer, men så blev det enkelt, med åren mer avskalat, mer beckettskt i mina ögon, så som jag känner honom, självklart, större, allmänmänskligare, i väntan på det där, du vet, en författare som egentligen mest skrev monologer, texter som pratar och pratar och pratar, in absurdum, men dikterna pratar inte som Lucky, inte som Mercier och Camier, inte som Watts gängliga gestalt, inte som Winnie under hennes lyckliga dagar i sin sandhög, inte som Vladimir och Estragon eller Krapp och hans sista band, men ändå Beckett som jag känner honom, fast här liksom mer privat

På baken bättre än på benen,
på rygg bättre än båda, död allra bäst

vi får följa hela författarskapet, från den första dikten som han tävlade med och vann, till de sista, utveckling alltså, ung och ambitiös, till gammal och eftertänksam, allt i en händig pocket som borde finnas i var läsares bakficka i sommar, för stor litteratur ska nog läsas i flykten, på bussen, stranden eller toaletten, vid den stora läsfåtöljen passar den lätta kiosklitteraturen nog allra bäst, här tar man Beckett en bit i taget, man kan bara

se det värsta
i synen tills att
man brister
i skratt

Magnus Hedlunds många kommentarer gör sammanhangen tydliga, det finns här inget motstånd till Becketts värld, något att vänta på, och se där, vips, vi har inte väntat förgäves, dikterna har bara legat i träda och mognat

så snart hans klosterliv var slutbröt lugnet efter stormen ut

och det finns nånting som jag inte hittar någon annanstans, även om många många låtit sig rättmätigt inspireras av ord från Beckett

nånting därvar
där ute
var ute
utanför
vad
huvudet vad annars
nånting där nånstans utanför
huvudet