William Butler Yeats (1866-1939) är en författare och nobelpristagare (1923) som det talas ganska lite om i Sverige. De svenska tolkningarna av hans dikter är ganska lätt räknade, och det sena verket Tornet har hittills saknat på svenska. Nu presenterar Brombergs förlag i sin serie Nobelklassiker en svensk tolkning av detta i Yeats produktion centrala verk. För den svenska tolkningen står Thomas Sjösvärd.

Yeats poesi har många olika teman, och att läsa hans dikter är att försöka bena ut de olika lager som de består av. Thomas Sjösvärd har, förutom tolkningen, även bistått med en fyllig kommentardel som till viss del är nödvändig för att förstå de ofta självbiografiska dikterna. ”Tornet” är det före detta försvarstorn i det irländska grevskapet Galway där Yeats bodde med sin familj på somrarna. Härifrån fick han mycket inspiration till många av sina dikter. Uppenbarligen var Yeats hängiven den irländska nationella idén, men kluven till dess praktiska konsekvenser. I en av sina mest berömda dikter, ”Nittonhundranitton”, funderar han över det år då partiet Sinn Fèin upprättade ett oberoende parlament som IRA knöts till. Yeats, med sin teosofiska pacifistiska filosofi, motsätter sig våldet och terrorn och ser dess följder: ”natten kan svettas i skräck precis som förr”. Människan har blivit fångad i ett spel som hon inte är kallad till: ”människan dansar och hennes steg / följer cymbalens barbariskt klämtande spel.”

Många av dikterna hämtar sina motiv från grekisk mytologi, så den kända dikten ”Leda och svanen” som handlar om den myt där Zeus tar gestalt i en svan och våldtar Leda, vilken sedan föder Helena åt honom. Detta är händelser som i den grekiska mytologin sedan leder till Trojas fall. Genom Zeus våldshandling (som vi kanske kan läsa som en parallell till den iriska terror som ”Nittonhundranitton” vänder sig emot) ”är grunden lagd till muren som krossas”. Våldet föder våld. I en annan dikt talar Yeats drömmande om ”en ledaisk kropp” när han möter skolbarn. Där blir den barnsliga och sköna kroppen en bild av oskuldsfullhet och hopp. Yeats är överlag noga med att framhäva hoppet som en grund för livet. Det finns ingen bitterhet hos honom, trots att Tornet är komponerad av en relativt gammal man som mött motgångar.

Yeats poesi är så djupt personlig (inte minst vad gäller motiven och hur kan kombinerar dessa olika) att han ibland helt går upp i poesin och blir ett med den. Man uppfattar inte längre någon ”berättarröst” utan läsningen blir helt organisk med poetens personlighet. Den avslutande delen av ovan nämnda dikt om skolbarnen är de berömda raderna: ”O blommande kastanj med mäktiga rötter, / är du lövet, blomman eller stammen? / O kropp böjd efter musik, o bländande glans, / hur skiljer vi på dansare och dans?”. De är en perfekt illustration till denna Yeats intima förbundenhet med sin egen poesi.

Thomas Sjösvärd har, vad jag kan bedöma, gjort en fin tolkning av detta 1900-talets viktiga poetiska verk, på gränsen mellan romantik och modernism. Ibland blir han tvungen att avstå från Yeats intrikata rimmönster, men det är kanske rimligt att tänka sig för att det ska klinga väl på svenska. Hans svenska tolkning har kanske också en tendens ibland att bli lite torr – Yeats är ju verkligen att betrakta som en ”fullblodspoet”. Detta till trots är det en fin och välkommen gåva till svenska läsare. Att borra sig in i Tornet är att gå in i en djupt originell diktarvärld och gå ut med nya kunskaper och nya erfarenheter.