Att ge sig in i Athena Farrokhzads lyrik är att låta sig omfamnas av språkkänsla, lärdom och engagemang. Jag tänker på det när jag läser den stora dikten ”Brev till Europa”.

I en tid då kontinentens majoritetsbefolkningar lockas av nationalismens inkrökta perspektiv, när konservatismens retrotopia framstår som ett verkligt alternativ för många, då är det de utsatta minoriteterna som svarar för utblick och helhetsbild. Populism och fascism kan bara hållas vid liv med historieförfalskning och ”fake news”. Annars spricker självförhärligandet som en varböld.

Men detta återstår att hända. I detta nu har vi en offentlig debatt som infantiliseras för varje dag som går. Exempelvis kan ett riksdagsparti låtsas att julen är hotad bara för att viss skinka säljs under beteckningen ”helgskinka”. Vuxna människor kan uppröras av att det står ”vintermust” på en del flaskor i butiken. I ett sådant jolmigt och bortkollrat samtalsklimat kommer Athena Farrokhzad med friskt bildspråk.

Europa, säg efter mig:

Fotbollsspelare kan vara fransmän som är afrikaner som är fransmän.

Det är inte komplicerat.

Alla verkar förstå kolonialismens konsekvenser, utom du som är orsaken.

Europa, du är en avokado som ruttnar innan den mognar.

Du är ett skyddsrum som bara har plats för hyresvärden.

Du har en självbild av teflon, inget fäster.

Du är en överdimensionerad skamfläck på kartan.

Samlingen I rörelse innehåller 23 dikter. Flera av dessa har skrivits för ett särskilt tillfälle. En tillägnas 20-årsminnet av diskoteksbranden på Hisingen, en lästes vid nyinvigningen av ett Folkets hus, ytterligare en har ingått i ett ljudkonstverk. Några dikter är hyllningar eller reflektioner över enskilda personer. Här finns intressanta parafraser och lyriska bearbetningar av verk signerade Karin Boye, Nelly Sachs, Rosa Luxemburg och Martin Niemöller. Athena Farrokhzad står med sin lyrik mitt i sin samtid, medveten om det förflutna och med blicken riktad mot framtiden.

Dikterna tar upp en mängd vitt spretande teman. En kärleksförklaring till Stockholmsförorten Bagarmossen samsas med den nyss nämnda vidräkningen med världsdelen Europa. Andra ämnen är strejkrätt, vänskap över gränserna, evig rotlöshet och solidariteten som överlever, trots allt.

Återkommande, men inte alltid, präglas dikterna av stram rytm, samma inledande ord i varje rad, och avslutande rim. Formen känns igen från rap och estradpoesi. Det fungerar, det berör, men samlat så här mellan hårda pärmar kan greppet efter ett par dikter kännas en aning repetitivt. Likaså förekommer några teman som framstår något melodramatiska eller bundna till en annan tid. Det kan handla om hunger, bröd och ”priser som ständigt stiger” eller kanske om ”massorna” som ”utkämpar striden”. Politiska strider i det tjugoförsta århundradet kretsar inte främst kring hunger. Och stora delar av ”massorna” kan mycket väl välja att vända solidariteten ryggen och rösta fram fascism.

Sådana skönhetsfläckar kan man ha överseende med. Som helhet är samlingen ytterst stark och författarens tonträff synnerligen god. Erfarenheten av att vara uppryckt med rötterna, att ha nära och kära spridda över jorden, att inte på riktigt vara välkommen där man råkar hamna – den erfarenheten kan Athena Farrokhzad förmedla. Jag hoppas att många läser, och gärna högt.