Taberg är ett berg i Småland, någon mil utanför Jönköping. Det är också titeln på Adam Westmans första diktbok. Jag har tidigare gått en poesikurs med Westman på Skrivarakademin, så om nu någon tänker att en bokrecension skulle kunna vara objektiv (jag är inte en av dem som tror det) så är det här säkerligen inte en sådan objektiv recension. Det här är dock första gången jag läser något av Westman utöver hans tidigare eleganta chapbook Frankfurt (M) (som jag med all säkerhet är ännu mer subjektiv i min bedömning av, eftersom Frankfurt am Main har en särskild plats i mitt hjärta).

Nåväl, tillbaka till Taberg. Boken är indelad i sex avsnitt. Det första avsnittet heter just ”Taberg” och fokuserar på platsen. De allra första raderna tar avstamp i berget och börjar med en rörelse:

kom

vattnet

kamrarna

strömmar

hålighet

Från vattnet inuti berget rör vi oss till det hårda arbetet som sker där nere, i ett ”gränsland” med ”blodsten” och ”snara”. Sedan rör vi oss uppåt, mot ”ljuset”, ”gräs” och ”vind” för att avsluta bokens första avsnitt på ”åkern / öppen”.

Genom att utgå från gruvan sällar Westman sin bok till en lång tradition av texter (diktsamlingar, böcker, filmer) om gruvor – om det ofattbart hårda arbetet, om de fasansfulla olyckorna, om den fascinerande platsen som är så djupt rotad och samtidigt en slags icke-plats genom sin otillgänglighet och placering inunder.

Från den där första utgångspunkten i gruvan förflyttar Westberg fokus till människorna över markytan. Därigenom blir gruvan främst en utgångspunkt och en fond, utan att låta oss släppa människans ständiga koppling till platsen.

De följande fyra avsnitten fokuserar på bröder i form av ”Brödraskara”, ”Mellanbror”, ”Tvillingbror” och ”Storebror”, men vi får egentligen inte veta exakt hur många bröderna är: ”vi är kanske fyra eller fler”. Trots att där uttalas ett tydligt ”jag” som tilltalar ett ”du” är gränser i en slags upplösning, var en person slutar och nästa börjar.

Platsen och naturen, och inte minst ljuset, finns hela tiden kvar som en röd tråd. Fram till det avslutande avsnittet ”En dag vokaler” varierar de minimalistiska diktstroferna från att vara uppställda på höjden med kort-korta rader oftast bestående av bara ett enda ord, till tvåradingar som sträcker ut sig mer på bredden än på höjden.

I det avslutande avsnittet sker en förändring, där texten breder ut sig över flera rader och tonen blir annorlunda. Gränsen mellan människan och tingen i naturen, och ljuset, blir alltmer otydlig. Det finns något hoppfullt i det.

ljuset suger i öppningen allt är fibrer vätska metaller ste-

nar i kroppen röra sig i det vattenblå ett strobliknande till-

stånd i det gröna redo att gå dra upp torra frön undertoner

i mönstret i arket