Recension

: Kvinnor och äppelträd
Kvinnor och äppelträd Moa Martinson
2019
Modernista
9/10

Moa Martinsons första roman

Utgiven 2019
ISBN 9789177817925
Sidor 192
Först utgiven 1933
Språk svenska

Om författaren

Moa Martinson (1890-1964) föddes som Helga Schwartz i Östergötland och hör till våra stora arbetarförfattare och kvinnoskildrare. Själv arbeterska och flerbarnsmor började hon skriva i fackliga och politiska sammanhang. I litterär form debuterade hon 1933 med Kvinnor och äppelträd.

Moa Martinson – Om författaren på Kulturnät Östergötland.

Sällskapet Moas vänner – Det litterära sällskapet tillägnat författaren.

Sök efter boken

Kvinnor och äppelträd börjar med berättelsen om mor Sofi med det krusiga håret. Utsliten efter femton barnafödslar badar hon varje fredag med sin väninna Fredrika i en gammal badstuga i ett Fattigsverige på 1800-talet. Till den åldriga, brocksjuka “förskinnsbonden” och hela byns förtret. Hon drömmer om något för sig själv; att få tvätta smutsen av sin magra, utslitna kropp med en tvål. Efter åratal av förtal dränker sig Sofi i bondgårdens brunn och de många barnen skingras för vinden.

Därefter följer vi Ellen som liten flicka: hon växer upp i en statarfamilj. Tidigt moderlös utackorderas hon av fattigvården till olika ställen i Norrköpingstrakten. Länge är hon hjälpreda på ett kafé med allehanda manliga kunder. Ett övergrepp av en fin herreman skildras – den lilla flickan är inte medveten om vad hon utsätts för. När matmodern hänger sig blir det åter respass för Ellen som hamnar ut på landsbygden och av någon anledning kommer hon till ett avsides torp där hon fascineras av äppelträden. Där bor en vänlig gammal man som tar sig an henne och snart väntar hon hans sons barn. Sonen är av annat virke; en suput som snart blir våldsam mot sin lilla familj. Oftast är han borta i arbete, såsom nästan alla fattiga män under den här tiden, och Ellen, barnen och hennes gamla svärfar lever ett liv i lugn och förnöjsamhet. Efter den gamles död blir förhållanden etter värre och Ellens vardag består av våld och fattigdom.

En räddning är att Ellen lär känna en annan kvinna i liknande omständigheter. Sally är om möjligt ännu fattigare, mera utsatt men har en stark inre glöd. Sally är beläst och agiterar för rättvisa och sociala reformer. Till hennes usla koja söker sig många och skvallret går. Sally är stark och får människors respekt trots sin fattigdom. Det visar sig också att den blyga Ellen och den vakna Sally är släkt – de är ättlingar i tredje led till “syndiga Sofi i Storgården” och mycket av hennes ok har de också fått i arv.

Den här boken läste jag första gången i mina tidiga tonår. Många av Moa Martinsons böcker läste jag och jag har funderat varför jag kom att läsa dem och vad det var som egentligen fascinerade. Det är med stort nöje jag nu läser om Kvinnor och äppelträd och jag tror mig förstå varför jag tyckte om dem då men också i dag: direktheten och språket som är en blandning av talspråk, poesi och detaljrikedom. Här finns mycket kroppslighet: barnafödslar, bärningsbristor, sockenslagsmål och surögdhet och även sinnlig, ibland sliten kvinnlig skönhet. Språket har drag av dikt som enkel men vackert skildrar stjärnenatten utanför torpet eller kvinnohåret som svallar över ryggen. Även den enkla direktheten i beskrivningarna, såsom exempelvis Sallys framgång som vantförsäljande (utklädd) “kulla” på restaurang i Stockholm. Det hela är nästan sceniskt framställt. Den starka vänskapen mellan kvinnorna är också en viktig ingrediens. Många meningar som kvinnorna svarar varandra med är som levnadskloka sentenser – vad sägs om denna: “I dag var icke i går, och är icke i morgon som så ofta förr. I dag är bara i dag, är bara nu”?

I höst har Susanna Alakoski gett ut Bomullsängeln: en roman om två fattiga flickor på österbottnisk landsbygd i början av 1900-talet som tar sig in till staden Vasa för arbete på bomullsfabriken. Hilda och Helli har många likheter med Moa Martinsons Ellen och Sally. Kanske måste det alltid finnas stark, kvinnlig vänskap där drömmen dröms om att livet ska bli bättre? För barnen. Och en stund någon gång för dem själva.

Barbara Strand-Blomström

Publicerad: 2020-01-01 00:00 / Uppdaterad: 2019-12-30 16:40

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7971

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?