Året var 1944 och andra världskriget var inne på sin sluttamp, med intensiva slutstrider. Anne Frank och hennes familj anges och fängslas i Auschwitz. Det är bara sjuttiofem år sedan. I Sverige fick ogifta kvinnor som blev gravida ofta föda sina barn i smyg och sedan adoptera bort dem. Denna historia börjar med att vi får stifta bekantskap med en sådan. Hon heter Elsie Svenns och arbetar som polissyster på Mäster Samuelsgatan och bor inhyst hos en änka i ett av de nya barnrikehusen på Körsbärsvägen vid Roslagstull i Stockholm.
Ett liv så gott som något.
Ett liv så oändligt mycket bättre än det hennes mor eller mormor hade. Det går nästan inte att förstå, men idag kan ju kvinnor göra nästan allt som männen gör – arbeta, rösta, roa sig, bo själva. Ja, till och med arbeta på en polisstation, i själva hjärtat av männens värld.
Men Elsies liv tar slut alldeles i början av boken. På en utryckning dödas hon av Träskmördaren. Barnet som Elsie tvingats lämna bort heter Britt-Marie och växer upp hos sina fosterföräldrar. Våren 1959 fyller hon arton år, och då berättar föräldrarna äntligen om hennes biologiska mamma. Måhända är det den sorgliga historien om Elsie och alla tidningsartiklar om de nya kjolpoliserna som får Britt-Marie att bestämma sig för att söka till polisutbildningen, trots fosterföräldrarnas protester.
Skuggjägaren är en historia som utspelar sig under sjuttiofem år, från februari 1944 till idag. Det är ett stycke kvinnohistoria som måste ha krävt mycket efterforskningar av författaren. Som läsare är det egentligen inga nyheter som framförs men jag kan ändå inte låta bli att förfäras över kvinnoförtrycket som är så cementerat och gör ont i själen. Blir så tacksam för alla kämpar som tagit striden före mig. Vi är inte riktigt där men saker har blivit bättre. Det är viktigt med sådana här påminnelser.
Men det här är en bok som innehåller mer. Det är en andlöst spännande kriminalroman där en bestialisk mördare fortsätter att brutalt döda kvinnor under många decennier. För oss som följt Camilla Grebes serie om profileraren Hanne och hennes kollegor får vi ynnesten att träffa dem tidigare i deras karriärer och liv. Det är genialt och välkänt i filmbranschen. En film eller en bok är ju ett nedslag i tiden, oftast utan början eller slut. För vem bestämmer när någonting inleds eller avslutas?
Det är skickligt berättat och jag är hela tiden på helspänn. Karaktärerna griper tag, både de goda och de med vidrigt uppsåt. Sedan finns de som vi läsare får döma. Skuggjägaren är en berättelse där kvinnors vardag får ta plats men även deras drömmar och frustrationer. Det är hoppfullt för tjejerna driver hela tiden historien framåt. Och Träskmördarens identitet är så jävla skickligt dold, hen gäckar mig genom hela läsningen. Det här är en mustig, viktig och otroligt spännande historia som jag har svårt att lägga ifrån mig. Den darrar och tar plats hela tiden.
Publicerad: 2019-12-31 00:00 / Uppdaterad: 2019-12-29 05:40
Inga kommentarer ännu
Kommentera