Ja, kom i alla fall inte och försök slå i mig att det var bättre förr. Jag ser mig omkring i min trivsamma medelklasstillvaro med alla mina prylar, mina möjligheter och planer, min relativt sett nästan oförskämda trygghet. Och jag är så jäkla tacksam att jag inte lever för hundra år sedan, eller direkt någon annanstans i historien. Att jag inte har det som kvinnorna i den här boken.

Visst finns det mycket att ändra på även i dagens samhälle. Men som lilla Mia och hennes mamma i Mor gifter sig har det – med undermåliga bostäder, det ständiga kringflackandet, osäkerheten, hungern, ohyran, utsattheten – i och kring Norrköping i början av förra århundradet, nej, så önskar jag att ingen skulle behöva ha det.

Tro för den sakens skull inte att det här är någon renlärlig eländesskildring. Kvinnorna i boken hör till de segaste, tuffaste man kan tänka sig, och även om man läser stora delar av boken med ett ”Det var det jävligaste..!” på läpparna, så ges också gott om tillfällen att kikna av skratt över dessa kvinnors resolut karga humor.

Karlarna är ett annat kapitel. Mias mor Hedvig, som fått slita ont över sin oäkta dotter, gifter sig äntligen. Mia kan inte förstå varför de ska dras med denna odugliga skitstövel. Han behandlar mamman illa, gör henne med barn hon är för svag för att bära och som bara dör ifrån henne, han super upp deras pengar och drar iväg långa perioder, lever ihop med andra stackars fruntimmer som han försätter i lika olyckliga situationer.

Och ändå är det ju omöjligt att leva utan en man. Lönerna är avpassade för att männen ska försörja familjen, inte kvinnorna. En ogift mor släpps inte ens in på vilka arbetsplatser som helst. Hedvig ska bara vara tacksam. Tacksam att någon vill ha henne trots oäktingen. Tacksam att hon får lite jobb här och där, särskilt hos de som anser sig finare. Så fina att de kanske inte ens bryr sig om att betala.

Mor gifter sig är en svidande kritik över tidens samhällsordning, över kvinnoförtryck och klassförtryck, både bland städernas arbetare och landets statare. Och även om arbetarlitteraturen är en viktig del i den svenska litteraturhistorien har den långt ifrån fått den uppmärksamhet den förtjänar. Man kan bara föreställa sig vad de här böckerna kan ha betytt när de kom, skildringar av existenser som oftast inte rymts i den fina litteraturen.

Men Martinsons roman är också helt enkelt en god bok. Det starkt självbiografiska inslaget ger tyngd och äkthet. Perspektivets växlingar mellan barnets direkthet, det man förstår mellan raderna och berättarens större distans skapar en spännande, drabbande och förvånansvärt underhållande berättelse.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: det finns inget bättre sätt att lära sig om människorna och historien än genom skönlitteratur. Inte för att allt som är skrivet skulle vara sant. Men nästan ingen annanstans kan man få samma genuina känsla för det som hänt. Du kan lära dig varenda historieteori som finns, slå i dig vartenda namn och årtal, utan att för den skull få den minsta känsla för hur folk faktiskt har haft det och hur de upplevt sin tillvaro. Eller så kan du läsa romaner som den här.