Recension

: Sharon och min svärmor
Sharon och min svärmor Suad Amiry
2005
Tranan
9/10

Skratt mot en absurd ockupation

Utgiven 2005
ISBN 9185133299
Översättare Anita Theorell

Om författaren

Suad Amiry är född 1951, och är doktor i arkitektur. Hon har också skrivit en rad böcker på det temat. ”Sharon och min svärmor” är hennes skönlitterära debut.

Sök efter boken

När ockupationen av Palestina blir som allra mest absurd sitter arkitekten Suad Amiry och skriver. Anteckningarna ska bli dagböcker, som långt senare ska ges ut som en bok om livet i Ramallah – den stad som får tjäna som centrum för Palestina eftersom de allra flesta palestinier inte längre får komma till Jerusalem.

Den här boken handlar kort och gott om livet, så som det ter sig för en alldeles normalt ovanlig kvinna i Palestina. Där den förra premiärministern Sharon har minst lika stor betydelse i ens liv som svärmodern har.

Amirys skrivande kryddas med en stor portion humor lika absurd som ockupationen, och ett mod som inte står galenskapen långt efter. Det blir därmed också en bok om små segrar. Så kan Amiry exempelvis skälla ut en israelisk officer för att hon, trots sju års väntetid, inte har fått sina identitetshandlingar. När hon hotar med att vägra lämna hans arbetsrum om hon inte får sina papper, så ger han till slut vika. Amiry kan promenera hem, efter sju års väntan, med ID-papper i handen.

Amiry skriver för att behålla sitt förstånd, för att på något sätt hantera den Kafka-artade situation hon och andra palestinier tvingas till varje dag av sitt liv. Det är en evinnerlig väntan vid checkpoints (om det ens är någon idé att vänta, ofta kommer de inte alls igenomÂ…). Det är förnedringen när unga militärer beordrar omkring palestinier enbart för att jävlas med dem. Det är oron och rädslan när militären gång på gång intar de palestinska städerna med pansarfordon. Det är fullkomligt godtycklig behandling av enskilda individer, som alltid är rättslösa gentemot den israeliska övermakten. Och det handlar om hur det är att bli ett offer för en kollektiv bestraffning – som exempelvis när mängder med palestinska bostadshus förstörs som vedergällning för palestinska militanta aktioner. Tiotals människor drabbas bara för att någon som råkade bo i samma trappuppgång har genomfört något dåd.

Amiry tvekar inte att kalla systemet vid dess rätta namn – apartheid. För vad är det annat när palestinier spärras in bakom murar och stängsel, i ett enormt fängelse, enbart på grund av deras etnicitet och hudfärg? Retoriken om "säkerhet" för staten Israel klingar ihåligt när man ur Amirys dagboksanteckningar ser hur militären agerar i verkligheten gentemot vanliga palestinier.

I all den galenskap hon möter finns det ändå hopp. Amiry visar tydligt på att ett sånt hopp ännu visar sig starkt – många palestiniers förmåga att behålla både sitt vett och ett gott skratt, trots ockupationen.

Klas Rönnbäck

Publicerad: 2006-02-17 00:00 / Uppdaterad: 2006-02-17 00:00

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #1928

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?